Eurythmics

In The Garden (1981), 6
Albumet saknar inte intressanta tongångar, och de är inte alltid alldeles tidstypiska. Jodå, visst finns den nya vågen här, men också annat. Särskilt Belinda överraskar. Det är en gitarrindränkt bit med sång som påminner om shoegaze, en stil som egentligen inte var uppfunnen den här tiden. Det finns en touch av Pretenders i låten. Sedan blir det mer synt. Hela albumet präglas av viss entonighet. Monotona slingor bakas in snyggt i vissa bitar, och Annie Lennox nedtonade sång passar. Som i Never gonna cry again. Caveman head är dock lite för enerverande, likaså Sing-Sing. Överlag skulle mer gitarrer ha inkluderats.  
 
Bästa låt:
Belinda

Sweat Dreams (Are Made of This) (1983), 6
Med sin hybrid av synt, soul, funk, disco och kanske även jazz skulle Eurythmics kunna vara riktigt bra. Och absolut förekommer lyckoträffar. Annie Lennox har en stark röst och karismatisk sång. Men delvis bara halvgillar jag det som duon lyckats åstadkomma. Klangen är inte det bästa, något matt. Arrangemangen lider emellanåt av att vara onödigt aviga. På sina håll blir känslan tom. De starkaste låtarna är placerade i mitten. The Walk bygger upp den rätta känslan till storheten Sweat dreams (are made of this) – detta albums absoluta fundament. En pärla är också den kontemplativa avslutningen i The city never sleeps.  
 
Bästa låt:                                                   
Sweat dreams (are made of this)

Touch (1983), 6
Touch rymmer tvära kast, mellan funk, blippsynt och calypso. På ett sätt består skivan av välgjorda, kreativa, snygga popnummer. Ändå har jag svårt att bli förtrollad. Soundet har något av en fadd känsla. Trots en rejäl uppsättning rejäla instrument tar synten över ljudbilden för mycket. Det är synd för den organiska känslan gömmer sig där någonstans. Lennox sång och röst är vad som står sig bäst genom decennierna. Hon förtjänar mer av äkta trummor och trumpeter. Touch avslutas av en märklig historia: Paint a rumour. En besynnerlig känsla skapas av de syntetiska, blippande ljuden. Går nästan inte att inte gilla.
 
Bästa låt:
Here comes the rain again

Be Yourself Tonight (1985), 7
Eurythmics växlar upp till en mastigare, luftigare, soul-rockigare, pumpigare och mer driven attityd. Attityden uttrycker sig i nio låtar varav fyra av dem är fräcka hittar: soulfunkiga Would I lie to you, ännu souligare Sisters are doin’ it for themselves där Aretha Franklin gästar, tjusiga mellantempoballaden There must be an angel där Lennox prövar sina operatalanger och där Stevie Wonder gästar med härliga munspelsprestationer och så snygga suggestiva It’s all right (baby’s coming back) vars groove är något av de snyggaste som går att leta fram under 80-talets mitt. Håller resten av materialet lika hög klass? Nej, men god klass.
 
Bästa låt:
It’s all right (baby’s coming back)

Revenge (1986), 6
Kompromisslös start med albumets tre snyggaste låtar radade på varandra. Rytmiska och funkiga Missionary man får inleda och den skapar en känsla av karaktär. Den följs av stiliga Thorn in my side och därefter glansiga When tomorrow comes som är en av de rakaste låtar som finns. Tyvärr kan nivån långt ifrån upprätthållas. Ett plus är att det finns en intensitet rakt igenom Revenge, även där tempot dras ned. Kvalitén pendlar emellertid. Musiken innehåller en del fadd synt och annat plast. Lennox kompenserar väl med sin soulfunkiga sång och Stewart ansvarar för bra arrangemang. Fint slut med I remember you.  

Bästa låt:
When tomorrow comes