Fairport Convention
|
Fairport Convention (1968), 7
Härmed albumdebut för ett pålitligt och rejält brittiskt folkrockprojekt. Ett brittiskt svar på Byrds. Och i övrigt mycken inspiration från andra sidan atlanten, inklusive bitar av Bob Dylan och Joni Mitchell. Tjusig kör- och stämsång sjungs, blandat med både arga och sensibla elgitarrer bakom hela tiden harmoniska men vemodiga melodier. Repertoaren är rätt brokig och låtarnas kvalitét varierar. Överlag är klangen trevlig, med många finesser att glädjas åt. Sun shade är albumets pärla, en småjazzig bit med underbart sensibelt lir på gitarrerna, något som fortsätter in i The Lobster som för övrigt tar en på en resa med tvära kast. Bästa låt: Sun shade What We Did on Our Holidays (1969), 6
Även andra albumet är en kompott av stilar och uttryck och egna och andras låtar. Judy Dyble har ersatts av Sandy Denny som står för en än mer skogsförtrollande röst. Inledande Fotheringay och senare Dylans I’ll keep it with mine är mäktiga i stil och stillhet; mycket tack vare denne Denny. Med eklekticismen följer svårigheter att få till en integrerad stämning. Ett par countrydängor drar ned intrycket, men helheten fungerar någorlunda. Intressanta ljud och rytmer lurar en bit bort i bakgrunden. Traditionella Nottamun town liras med några riktigt läckra gitarrer mot skön percussion och högtidlig körsång. Medeltiden bankar på dörren. Bästa låt: I’ll keep it with mine (Bob Dylan) Unhalfbricking (1969), 7
Folkrocken ter sig nu mer brittisk, trots att bäste Dylan står för tre alster. Sandy Denny står för två, särskilt Who knows where the time goes? är en pärla. Förutom melodin och Dennys sång är gitarrerna, som blygsamt och följsamt glider med i bakgrunden, ljuvliga. Mitt i placeras elvaminuterslåten A sailor’s life. Den funkar som mittpunkt på många sätt. Under de första tre minuterna ljuder knappt hörbart i bakgrunden många instruments porlande och asplövsdarrande. Därefter vevas låten igång mer taktfast och ökar i kraft. Flödet och helheten lider något av låtarnas olikheter. Det tycks finnas några olika viljor i bandet. Bästa låt: Who knows where the time goes? Liege and Lief (1969), 7
Fairport Convention är produktiva; här levereras tredje albumet detta år. Här renodlas också den brittiska folkrocken än mer. Majoriteten av låtarna är arrangemang av traditionella folksånger. Albumet är mer sammanhållet än den föregående, på gott och ont. Jag gillar stämningen men saknar riktiga toppar. Samtidigt finns en förvånansvärt effektiv dynamik i gruppens folkrock, såsom i eggande Tam lin. Vi har också en skön medryckande nästan mantrafolklig bit i Matty groves. Den lunkar på i dryga 4 minuter för att övergå i en lika lång fas av något som mer livligt och cowboyhurtigt. Albumet är inte storslaget, men stilfullt och engagerande. Bästa låt: Matty groves |