Feist

Let it die (2004), 6
Leslie Feist känns nära och närvarande. Rytmiska visor med stänk av jazz och bossanova byggs upp med enkla medel, ibland med inte mycket mer än några fingerknäpp. Det hela blir mysigt och intimt, men kanske inte exalterande. Dramat stiger när en cover från Bee Gees dansas igång: Inside out. Just här får jag också mest njutning av Leslies både lätta och lite inbundna röst. Albumet avslutas med en fin gammal pianoballad – Now at last. Här blir rösten nästan nonchalant sårbar, men det stämmer fint med klang och känsla. Det stör lite att det blir som bäst när hon kör covers.   
 
Bästa låt:
Inside out

The Reminder (2007), 7
Feist har skapat ett närgånget, inbjudande sound. Man får en känsla av att man är en i gänget i inspelningsstudion. Den snygga smånonchalanta sången är helande för kropp och själ. Man slappnar av. Och när man varvat ned finns samtidigt goda möjligheter att glädjas åt den rytmiska och musikaliska rikedomen i arrangemangen. Lysande är det inte hela tiden, men det finns fantastiska ögonblick att se fram emot. Dessa uppnås under The limit to your love och Intuition. Det är där, och inte i de kanske mer kända popslingorna My moon my man och 1234, som Feist är som mest drabbande.
 
Bästa låt:
The limit to your love

Metals (2011), 8
Stabilt, med båda fötterna i den mullrika jorden skapar Feist bitterljuv känsla. Låtarna smyger sig fram lurande och ruvande, med inväntande och markerad rytmik, och mynnar ut i några eskalerande takter. Mot slutet i Caught a long wind hörs vibrerande stråkar mot några handklappliknande trumslag – dramatiskt och effektfullt! De fylliga blås-, stråk- och körsektionerna gör sitt för det dramatiska uttrycket. En smått orkestral känsla uppstår, något som också det levande, rumsliga, akustiska soundet bidrar till. Klimax infinner sig relativt sent och odiskutabelt under Undiscovered first. Här uppenbaras en förlösande kraft, en bomb i kontrast till den annars smått minimalistiska framtoningen.
 
Bästa låt:
Undiscovered first

Pleasure (2017), 7
Feist fortsätter göra spännande låtar med markerad, lufsande rytmik. Musiken och soundet är avskalat, minimalistiskt och en smula avigt. A man is not his song är ett gott exempel på hur stor stämning skapas med dessa medel. En kör där gör sitt också och det är lustigt att det blir ett kort hårdrocksoutro. Feist har känsla för detaljer. En snygg detalj är inte minst tystnaden mellan tonerna och ackorden. Dessa hål rymmer mycket av dramatik och nerv. Det här är en konstart Feist bemästrar mer än väl. Titellåten, Lost dreams och I’m not running away exempelvis, äger denna lågmälda dramatik.

Bästa låt:
A man is not his song