The Flaming Lips

Transmission from the Satellite Heart (1993), 6
The Flaming Lips har, minst sagt, odlat ett egensinnigt sound och musikaliskt uttryck. Musiken är psykedelisk, fyllig och teatralisk. Wayne Coynes sträva, svajiga röst är väl som klippt och skuren för soundet, eller om det är tvärtom. Det hela börjar starkt och friskt med Turn it on. Fler låtar piggar upp men vissa är för skruvade för att kunna låta bra. Detta gäller Oh, my pregnant head vilket man förstår bara av titeln. Musiken känns lite som om man tittar på en tavla av Salvador Dali med mycket färger, knepigheter och omöjligheter. Vad gäller kreativiteten finns inget att klaga över.
 
Bästa låt:
Turn it on

Clouds Taste Metallic (1995), 6
En låt kallas Psychiatric explorations of the fetus with needles. Låtens titel förklarar rätt bra hur musiken bitvis känns. Det sticks in nålar i kroppen i något slags psykiatriskt experiment och man tror man är det där fostret som det laboreras med. Ja, även albumtiteln skvallrar väl om en slags avighet. Nåväl, The Flaming Lips är inte dåliga på att vidga referensramarna. Emellanåt hörs fagra toner och melodier. Hyfsat drag kan det bli. Men alla skruvade ljud och fixeringen vid experimenterandet blir ganska krävande i längden, och jag är inte helt bekväm med Wayne Coynes hesa och smått kvävda sång.
 
Bästa låt:
When you smile

The Soft Bulletin (1999), 8
Det kryllar av vackra harmonier och skickliga arrangemang som bryts märkligt och ihärdigt mot det slamriga och burkiga soundet. Det är säreget, men jag får kämpa en del för att ta till mig musiken. Jag spanar efter flödet att sjunka in i, vågen att surfa på. Musiken och tempot bryts av jämt och ständigt och ibland på ett ganska obekvämt vis. De flesta låtar innehåller mäktiga och ypperligt njutfulla partier, men det förekommer också ihåliga eller rätt och slätt fula partier. Skivan i sin helhet innehåller fel men topparna är riktigt höga om man har tålamod att låta dem växa.

Bästa låt:
Feeling yourself disintegrate

Yoshimi Battles the Pink Robots (2002), 7
Här fortsätts det med att varvas skrammel och tjusiga harmonier. In flikas det en massa knäppa ljud. Hoppas gör det mellan någon slags psykedelisk symfonisk rock och spejsig elektronica. Och mellan det finlemmade och ruffiga. Musiken är svårplacerad således, en observation som säkert skulle behaga de flesta musikkreatörer. Trots alla kontraster och brokighet finns ett slags skönt flöde. Man flyter med riktigt behagligt i låtar som Ego tripping at the gates of hell – som har ett sugande beat parat med mysig flöjt. Det finns fler sådana oemotståndliga harmonier, men jämfört med föregående album inte riktigt lika frekvent eller på samma nivåer.
 
Bästa låt:
In the morning of the magicians

At War with the Mystics (2006), 6
Det börjar illa. En odräglig datorförvrängd sång och annat skräp misspryder inledande The yeah yeah yeah song. Utgiven som singel är den dessutom, vilket kunde vara befogat om vissa element i den stöpts om i helt annat format. Följande Free radicals är ännu värre, vilket går att gissa på titeln. Jodå, albumet rymmer behagligare toner och klanger. Bandet kan få till både tryck och varma harmonierna, men det måste ju inte vara nödvändigt att blanda dem med ambulanssirener. Musiken är oförutsägbar och vildvuxen, vilket bara delvis är positivt. Vissa saker kan helt enkelt inte blandas utan att det blir fult.
 
Bästa låt:
The sound of failure