Fleetwood Mac

Fleetwood Mac (1975), 7
Med Lindsey Buckingham och Stevie Nicks med i besättningen på FM-skeppet, blir det en del nya rytmer och tongångar. Skivan är brokig och hoppig med de olika låtsnickarna. Ändå flyter det hela någorlunda.  Rhiannon är en snygg Nicks-låt. Inte heller Landslide är dum. Ganska anonyma Crystal bjuder på fin moog. Christine McVies bitar når i snitt inte upp till samma nivå, men Over my head är trivsam. World turning är ett bra exempel på när blues möter folk. Fleetwood Mac har ett snyggt och slipat sound. Vissa låtar kan man gärna återkomma till. Materialet är dock inte alltid överdrivet spännande.
 
Bästa låt:
Landslide

Rumours (1977), 8
Den här skivan brukar anges som en av de bäst säljande någonsin. Det är både begripligt och inte. Visst finns några riktigt fina ballader och rytmiska poplåtar. Lindsey Buckingham sjunger bra och jag gillar särskilt Stevie Nicks vackra och mjuka sångröst. I The chain sjunger de vältajmat en vacker duett ihop. Fleetwood Mac skapar på det stora hela en snygg folk- och countryinfluerad pop. Jag kan förstå att en och annan ville skaffa albumet. Vem kan egentligen ogilla detta? Musiken kanske inte trollbinder hela tiden men funkar ypperligt till myspyset och ger en skön atmosfär till kvällsmackan med fint främmande. 

Bästa låt:
Dreams

Tusk (1979), 7
Tusk är en dubbel-LP på fem kvart lång och som inleds och avslutas ytterst blygsamt som om man inte vill säga någonting. Albumet består av en samling låtar av enskilda bandmedlemmar som vill helt olika saker. Låtordningen känns helt slumpmässig. Lyssnaren kastas hit och dit mellan Buckinghams rytmiska piruetter, Nicks släta ballader och McVies okomplicerade poprock. Träffades bandmedlemmarna ens under inspelningen? Buckinghams bitar är överlägset mest kreativa, och roligast, men bitvis låter han vrickad. Det är han som ligger bakom de förträffliga Save me a place och That’s all for everyone. De andra två låtmakarna är ansvariga får några sömnpiller.
 
Bästa låt:
Save me a place


Tango in the Night (1987), 6
Sköna rytmer frigör sig i Tango in the Night, såsom i den erotiska inledningslåten Big love och i finaEverywhere. Albumet utmärker sig med ett klart och intimt sound. Även om flera låtar har läckra rytmer och melodier, så är de samtidigt ganska tjatiga. Skivan rymmer en uppsättning låtar som alla har sina inbördes poänger, men sinsemellan hänger de inte riktigt ihop. Det märks att gruppen har satsat på att producera hits - för många finns det - men inte alls på att skapa en integrerad känsla. Ett krux torde vara att man är flera låtskrivare som mestadels arbetar solo.

Bästa låt:
Family man