Floating Points

Elaenia (2015), 8
Elaenia står för den mest trivsamma sortens instrumentell elektronica där det syntetiska blandas med riktiga saker som trummor, bas och stråkar. Ska man välja ett ord som bäst beskriver känslan vore det kanske vågor. Det är väl kanske något med artistnamnet också – artisten bakom artistnamnet är för övrigt Sam Shepherd – som för tankarna dit. Med vågor tänker jag mig inga lurande tsunamis (jo, albumets avslutning) utan sådana där mer böljande, med bara smärre krusningar, dyningar och brytningar, som ett tidvatten som långsamt sveper in. Det över tio minuter långa partiet med Silhouettes I, II & III är albumets allra vackraste.

Bästa låt:
Silhouettes I, II & III

Reflections – Mojave Desert (2017), 7
Den här skivan kategoriseras som en EP, men eftersom den är så gott som 30 minuter kan man lika gärna klassa den som en fullängdare, och jag kan gilla halvtimmeslyssningar särskilt om det rör sig om instrumentella alster som ju denna DJ sysslar med. Denna organiska electronica är behaglig att lyssna på. Centrum är 12 minuter långa Kelso dunes, den har störst fantasieggande potential. Det är ju mycket i låtarnas titlar som för tankarna till sandöknar, och då i sydvästra USA. Samtidigt så är det något i musiken, vissa delar i alla fall, som snarare för tankarna till porlande miljöer.
 
Bästa låt:
Kelso dunes

Crush (2019), 5
Floating Point tittar inåt och krånglar till det. Crush är en abstrakt form av elektronika. Blippigt värre. Musiken är pepprad av oregelbundenheter och synnerligen introvert. Kanske någon slags frijazz på elektroniska? Det förekommer melodier, men dessa förintas i diverse implosioner. Jag hittar positiva undantag, ska sägas. I LesAlpx känns den mer melodiösa stilen igen, en harmonisk ljudfläta mot sugande rytmer. Sea-Watch ter sig som en stilla reflektion, den sortens funderaring som man kan få när man tittar ut mot havet en stilla kväll. Synd är att Floating Points drar åt detta komplicerade håll istället för att nyttja sinnet för harmonier.

Bästa låt:
LesAlpx