Peter Gabriel
|
Peter Gabriel, 1 (1977), 7
Med Gabriels första soloalbum efter Genesis-eran märks både kontinuitet och förändring. Teaterintresset sitter i men nu med ett mer revyartat uttryckssätt med instrument som tuba, piano och banjo. Ibland blir det riktigt bra, som i sunkiga Excuse me och Waiting for the big one. Jämfört med Genesis prövas ett melodiösare och lite rakare musikaliskt uttryck, i synnerhet med ypperliga Solsbury hill. Skivan innehåller lyckade nummer, men kasten fram och tillbaka genom olika stilar i och mellan låtarna bidrar till en hackig helhet. Därtill är soundet grötigt och jag är inte så förtjust i vare sig det viktiga öppnings- eller avslutningsspåret. Bästa låt: Waiting for the big one Peter Gabriel, 2 (1978), 6 Musiken är stundtals klatschig och inlevelsefull och innehåller skön rytm och bas. Stämningen är gemytlig. Vill man bli lycklig ska man sätta på White shadow som Fripp pryder med sitt vackra gitarrspel. Ändå kan konstateras att Peter Gabriel har svårt att få det att lyfta till världsklass. God vilja och fantasi finns, men utan musikerna från Genesis blir det bara bra och inte så mycket mer. Därtill är soundet burkigt. I synnerhet innehåller b-sidan för många sega, tungrodda och anonyma nummer. Ett utmärkt undantag är den suggestiva Exposure. Tony Levins bas är här ypperlig och Fripps Frippertronics skapar sköna loopar. Bästa låt: White shadow Peter Gabriel, 3 (1980), 9 Gabriels säregna stil på de föregående skivorna med framträdande bas, slagverk och experimentlusta accentueras och förfinas än mer här. Det är också först nu musiken får ett utmärkt flyt. Skivan börjar läckert och skräckinjagande med Intruder som sedan följs av en serie sköna låtar som elegant kuggar i varandra. Några pärlor är No self control, I don't remember och Not one of us. Mot slutet blir det stämningsfullt; först med harmoniska och rytmiska Lead a normal life som övergår i den avslutande protestlåten Biko. Det är lätt att låta sig förtrollas av dess säregna monotona trumkomp och säckpiporna i bakgrunden. Bästa låt: Biko Peter Gabriel, 4 (1982), 6 Den fjärde i ordningen av Gabriels soloalbum bjuder inte på några överraskningar utan samma slags välgjorda, rytmiska, säregna och smått gastkramande musik framträder. Återigen med ett bra flöde, inledningsvis. Skivan startar mäktigt med Rhythm of the heat, med dess tunga trummor. Gabriels växande intresse för world music gör sig till känna med en Ghansk trumsektion. Med låtar som San Jacinto och The family and the fishing net smyger sig musiken fram i långsam takt, och de varvas effektfullt av de mer funkiga I have the touch och Shock the monkey. Mot slutet sjunker musiken, blir ospännande och faller sig platt. Bästa låt: The family and the fishing net So (1986), 8 Med inledande Red rain etableras en angenäm vemodig känsla som senare återkommer här och där i So. Kasten i musiken är emellertid tvära vilket ibland stör känslan och stämningen. Gabriel är trogen sin vana att skapa härliga rytmer runt sin musik, ofta med starka inslag av världsmusik. MedSledgehammer visar han upp en funkigare sida av sig själv. Den har ett skönt groove med sköna blåshookar. Albumet innehåller Don't give up, en oändligt långsam duett med Kate Bush, men ytterst fin och stämningsfylld och med läcker bas. Skivan avslutas effektfullt och skrämmande med We do what we're told. Milgram's 37. Bästa låt: Red rain Passion (Music For the Last Temptation of Christ) (1989), 7 Detta är ett modifierat soundtrack som slipats och sandpapprats och sedermera fått etiketten världsmusik. Det låg väl i luften, kan man säga, att Peter Gabriel skulle renodla detta uttryck. Han gör det effektfullt och suggestivt. Musiken har mycket rymd och dramatik. Den breder ut sig i öknen. Några sökande spännande orientaliska harmonier inleder dubbelalbumet. Snart tar några fantasieggande och eskalerande dundertrummor vid. Någon sång från Gabriel låter sig inte höras; dock hans röst i några väl valda partier. A different drum är ett bra exempel. Det hade kanske varit bättre om musiken begränsats till en enkel-Lp. Seghet uppstår emellanåt, nämligen. Bästa låt: A different drum Us (1992), 5 Jag får inget sug att lyssna på Us. Varför? Visst: arrangemangen är välgjorda, fylliga, storslagna, och det finns mycket inslag av gemytlig världsmusik. Us är en mer sorgsen skiva jämfört med Gabriels tidigare. De effektfulla rytmerna är där förstås, som alltid. Men det riktiga trycket saknas. De tio låtarna kräver nästan en hel timme. Tyvärr händer det för lite under timmen. Den utdragna musiken är mest seg och tråkig. Först med femte låten Only usanar jag Gabriel-magin och en stund senare, med Digging in the dirt, blir det bra på riktigt. På det hela taget är skivan en besvikelse. Bästa låt: Digging in the dirt Up (2002), 8 Man får skrämselhicka halvminuten in i skivan. Först händer ingenting. Sedan står plötsligt en elefant i rummet och trumpetar. Den detaljen förstår jag inte, för annars är Up inte precis hela havet stormar. Varje låt är storslagen på sitt vis. Nästan samtliga är sex till sju minuter långa. Lyssnaren får inte ha bråttom. Gabriel skyndar aldrig utan låter varje låt veckla ut sig i sin egen takt. Trots långsamheten är musiken dynamisk och händelserik. Kvar är Gabriels känsla för rytmer och harmonier och kvar är inslagen av världsmusik. Borta är stök-Gabriel (nästan). Därtill sjunger han så bra som aldrig förr. Bästa låt: Signal to noise |