Genesis
From Genesis to Revelation (1969), 4
När man väl har facit, när man väl vet hur det kommande decenniet skulle te sig för denna megagrupp, är det minst sagt märkligt att lyssna på deras debut. Det finns så gott som inget som påminner om det som komma skall ca 18 månader fram i tiden. Musiken känns till och med efter sin tid, det låter mer 1965 än 1969. From Genesis to Revelation är sammetslen. Gabriel sjunger så smäckert han kan. Tårdrypande stråkridåer. Rörande körer. Pampiga horn. Inget för historieböckerna precis, för slätstruket är ordet. Dock ska sägas att dessa 13 lättuggade munsbitar åtminstone inte låter förskräckligt. Bästa låt: Where the sour turns to sweet Trespass (1970), 8
Här grundlägger Genesis sitt sound och utvecklar sin speciella symfoniska, teatraliska stil med Peter Gabriels ömsom inkännande och ömsom intensiva sång i förgrunden. Albumet är mycket bättre än vad kritikerna säger, vilka snarare ser detta som blott fröet till kommande storverk. Tony Banks vackra klaviatur med såväl piano, orgel som mellotron bygger upp det dynamiska soundet. De folkliga flöjterna och känsliga gitarrerna gillas. Skivan rymmer en rikedom av harmoniska partier och härliga tempoväxlingar. Stagnation är sagolikt vacker i kontrast till vad låttiteln antyder. Musiken i Trespass är mestadels ljuv och len, bortsett från den avslutande helfräcka och sylvassa The Knife. Bästa låt: Stagnation Nursery Cryme (1971), 8 Fantastisk start med den över tio minuter långa Musical Box, som växlar otroligt graciösa och vackra harmonier med hård rock och hela tiden oslagbart inkännande sång av Gabriel. Låten är en av Genesis toppar. Det finns en del övrigt att önska av ljudkvalitén, men när musiken är som bäst så är det så bra att man har väldigt mycket överseende med ett något bristfälligt ljud. Hälften av skivan är magisk medan andra halvan inkluderar en del krångliga och småfula partier. Musikernas tajming är inte att leka med, men det hade varit ännu bättre om leklusten fått stramats åt lite mer. Bästa låt: Musical Box Foxtrot (1972), 9 Skivan börjar magiskt med mellotron-introt till Watcher of the skies, men låten blir lite plattare när sången kommer in. Små stunder kan jag tycka denna tids Genesis är lite för rörig för att helt och fullt fungera på 2000-talet, fast i rättvisans namn ska sägas att musiken mestadels är mästerlig. Soundet är inte prickfritt vilket är lite märkligt med tanke på perfektionismen och bandets sammansvetsning i övrigt. Allra bäst blir det på a-sidans sista spår, Can-utility and the coastliners och flera partier av Supper’s ready (som fyller nästan hela b-sidan) där också Gabriels sällsamma röst kommer till sin fulla rätt. Bästa låt: Supper’s Ready Selling England By the Pound (1973), 9 De två tidigare albumen innehöll en märklig kompott av delvis fantastiska och delvis halvdana låtar. Detta album har en rakt igenom hög nivå, nästan, och har därtill en klart högre ljudkvalitet (javisst, de har bytt producent). Förvisso finns en 12 minuter lång låt – The battle of Epping forest– som representerar Genesis tradition att inkludera jobbiga, stökbökiga teaterlåtar. Låten varierar mellan att vara jätteful och jättefin. Den överskuggar emellertid inte skivans höjdpunkter: de totalt briljanta Firth of fifth och Cinema show. Musik kan inte göras bättre än så. Stämningshöjande är att albumet både inleds och avslutas med ett vackert melodiskt tema. Bästa låt: Cinema show The Lamb Lies Down on Broadway (1974), 7 Sista äventyret med Peter Gabriel är en ambitiös, stundtals vacker, knepig och surrealistisk konceptdubbel-LP, vars handling rör sig runt en skruvad, kanske schizofren, kille som heter Rael och som brottas med vem han är och vad som är "real". Kruxet med konceptalbum är att musiken varierar i förhållande till handlingen; med följd att musiken ibland varierar för mycket och ibland ger för lite. Just det är problemet här. Musiken känns också lite tröttare och segare jämfört med tidigare album. Bra musik är det förvisso mestadels, och rätt ofta blir det mycket vackert, effektfullt, beslöjat eller på något annat sätt njutbart. Bästa låt: Lilywhite lilith A Trick of the Tail (1976), 8 Med Collins i spetsen utkristalliserar sig ett angenämt Genesissound som delvis är sig likt, men samtidigt klart mer polerat än tidigare. Genesis lyckas här etablera en härlig stämning och albumet är inte lika ryckigt och ojämnt som flera av dess föregångare. A Trick of the Tail rymmer kanske inte de där episka verken, men det är omöjligt att inte nämna de fantastiskt vackra Mad man moon och Ripplesdär Banks fina klaviatur gör stämningen och där Collins lena röst kommer till sin allra bästa rätt. Därutöver förekommer många andra glansnummer, exempelvis käcka A trick of the tail inför Los endos. Bästa låt: Mad man moon Wind and Wuthering (1976), 8 Genesis symfonirock domineras alltmer av klaviatur och blir allt softare. Gitarren hamnar för det mesta i bakgrunden, men träder fram i vackert ackompanjemang emellanåt. Särskilt fint är Hackets känsliga gitarrintro till Blood on the rooftops. Musiken är liksom omslaget -föreställande ett träd och flyttfåglar i ett disigt sommar- och vinterlandskap - beslöjande. Soundet är vackert. Det finns rikligt med fagra partier, som det brukar göra i Genesis album, men låtarna är lite anonyma. Efter en tids sökande finner man melodier, harmonier och mönster som tar tag i en och får en att längta tillbaks. Collins röst passar soundet ypperligt. Bästa låt: One for the Vine …and then there were three… (1978), 8 Hackets avtagande betydelse för det nya post-Gabriel-soundet märktes sedan tidigare, men hans känsliga fingrar saknas ändå här när det nu bara är tre kvar. Det vackra soundet och sorgsna stämningen vidmakthålls ändå mycket väl tack vare Banks suveräna klaviatur och Collins sammetssläta röst och därtill handlag med trumpinnarna. Sorgligt nog är det här Genesis sista skiva där jag fortfarande tycker det finns viss fog att använda termen symfonirock (somliga vill göra gällande att den sista progressiva skivan var förra). Återigen saknas de riktiga glansnumren från Gabriel-perioden men Burning rope,Say it’s alright Joe och The lady lies är riktigt bra. Bästa låt: Burning rope Duke (1980), 6 Framför allt här markeras Genesis stilförändring till mer lättillgänglig poprock, som när det drar åt det hållet låter tämligen ointressant. Duke börjar förvisso starkt. Inledande Behind the lines har ett prominent intro som övergår i ett gemytligt avsnitt och avslutas rytmiskt med en brygga till fagra Duchess. Efter den mjuka Guide vocal slutar det roliga för ett tag till förmån för några inte lika meningsfulla nummer. Synd också att det beslöjande soundet från de två förra skivorna har mattats av till ett mer grötigt och bullrigt sådant. Det tar sig mot slutet, särskilt med bortåt 9 minuter instrumentella Duke's travels. Bästa låt: Duchess Abacab (1981), 5 Abacab är hispig och stökig. På något vis gillar jag det pumpande driv som återkommer. Låten Abacab bygger på rätt fula syntar men är anmärkningsvärt effektfull i sin monotoni mot slutet. Collins jazzkänsla får glädjande nog utrymme i No reply at all. Jag gillar Me and Sarah Jane. Den börjar utan charm, men har en fräck övergång i mitten och blir riktig tjusig mot slutet. Soundet är rätt okej, även om man frapperas över en del prematura syntljud. Sådana fulheter är till exempel samlade i den rätt usla Keep it dark och den ännu sämre och helt poänglösa Who dunnit? Bästa låt: Abacab Genesis (1983), 4 Skivan inleds med balladen Mama med sin spännande monotona och burkiga rytm. Det ska tyvärr visa sig att låten var skivans enda riktiga toppnummer. Följer gör klatschig lättsmält pop. Det händer att låtarna blomstrar med skön rytm och bas. Någonstans märks de vackra ljudlandskap som Banks så ofta förr åstadkommit med klaviaturen. Men såväl det lättköpta som det ibland överdrivet svulstiga förstör alltför ofta musiken. Second home by the sea är snudd på omöjlig att lyssna på tack vare en överlastad trummaskin. Illegal alienär helt bedrövlig. Efter dessa ordentliga magplask skärps musiken någorlunda men inte till några imponerande nivåer. Bästa låt: Mama Invisible Touch (1986), 6 Albumet är väl sammanhållet. Starten med Invisible touch, Tonight, tonight, tonight och sedan Land of confusion skvallrar om sofistikerade poprocklåtar. Soundet är både tajt och svulstigt och fungerar i det stora hela ganska bra, bortsett från de fadda trummaskinljuden. Nog kunde en skicklig trummis som Collins avstått dessa? Jag störs också av en del fåniga woohoo-körer och tonartshöjningen i Invisible touch. Genesis kommer givetvis inte i närheten av vad gruppen åstadkom i sina bästa stunder under 70-talet. Ändå gläds jag av att någon slags progressivitet återfinns här och där vad gäller struktur, effekt och harmoni. Genesis bästa produktion sedan 1978. Bästa låt: Tonight, tonight, tonight We Can’t Dance (1991), 2
5 år har gott sedan Genesis senaste försök som inte var så tokigt. De har samlat material för ett dubbelalbum och nu är frågan om Banks och Rutherford lyckas upprätthålla standarden eller om Collins vilse-i-pannkakan-irrfärd i den strömlinjeformade popmusiken drar ned även Genesis i detta tomma intet. De lyckas inte. Albumet är pannkaka. Det ter sig obegripligt att dessa tre i grunden virtuosa musiker var med och byggde ett fantastiskt musiklandskap ett par decennier tidigare. Undantagsvis hörs stoff av den forna glansen men mest av allt hörs klichéer, platt ironi och tröstlöst slätstrukna melodier. Genesis har degenererat till själlösa robotar. Bästa låt: Living forever |