Hall & Oates
|
Whole Oats (1972), 5
Mysig soulpop har vi här från en ny duo som inget har att göra med Motown förutom att de garanterat måste ha inspirerats av denna musikfabrik. Materialet skiftar i kvalitet. Bitvis snuddar de gåshudnivå, såsom refrängen i Fall in Philadelphia. Några alster faller lite på överpretentiösgreppet, när det drar åt musikalhållet. Det finns ändå tillräckligt av oväntade ackordbyten och stämningsskiften för att väcka viss nyfikenhet och önska mera. B-sidan inkluderar en serie avskalade nummer, ungefär av den arten vi skulle kalla visor. Stråk- och blåsarrangemangen ger sitt för det romantiska skimret. Skivan är helt klart bättre med dessa än utan. Bästa låt: Fall in Philadelphia Abandoned Luncheonette (1973), 9
Det är det här albumet som inkluderar She’s gone. En av sjuttiotalets förnämsta ballader. Den som inte stoppar allt annat i pausläge när denna rullar bör ägna en stunds självreflektion över livets mening och gåtor. Det som pågår före och efter denna låt är inte heller så dumt. Daryls röst böljar som en kolibri. John är inte heller oäven på sången. Den mysiga soulpopen är allt annat än tunn och glättig. Låtarna smyckas av rejäla arrangemang, rent av progressiva arrangemang. Slöjorna med stråkar, keyboards, sax och en lång lista med roliga instrument bidrar till den både mjuka och fantasieggande stämningen. Bästa låt: She’s gone War Babies (1974), 5
War babies är duons hittills rockigaste alster. Kunde vara bra, men bitvis känns musiken något stressad, som om de nervöst söker efter det där riktiga esset, såsom She’s gone. Tyvärr saknar albumet något i närheten av den nivån. Det betyder inte att det inte finns bra saker. You’re much too soon är inte dum. Visst är det lite kul att det släpps loss en del med gitarrerna, om det nu hade fungerat. Men duon vill för mycket och dekorerar med för mycket julpynt. Screaming through december, exempelvis: ett yvigt yrväder. Än värre är avslutande Johnny Gore and the ”C” eaters. Bästa låt: Your’re much too soon Daryl Hall and John Oates (1975), 6
Hall & Oates lirar en snäll finstämd soulpop med stråklagren inplacerade på de rätta ställena. Sara Smile, duons mysiga genombrottshit, är ett av numren här. Albumet innehåller fler trivsamma alster, men är ojämnt. Nothing at all har några liknande kvaliteter som nämnda låt. Den följs, via sidbyte, av en hysterisk historia som förutom mycket annat dåligt geggas ned av prematur synt. Här försöker duon vara ELO, vilket de inte skulle ha gjort. Stackatolåten Grounds for separation är rätt skön, särskilt det svävande outrot. Och där kunde albumet tagit slut. Det avslutas nämligen med en flopp: den afrikanskt inspirerade reggaelåten Soldering. Bästa låt: Sara smile Bigger than Both of Us (1976), 6
Duon visar igen prov på skicklighet att skriva förföriska soulpoplåtar. Rich girl är albumets superhit. De flesta alster är kanske inte i närheten av den nivån men här och där bjuds på harmonier och intonationer som ger varma soulsmekningar in i den innersta själen. Men det är långt ifrån alla nummer som har det där direkta nervanslaget. Några alster är direkt dåliga. Av de två i duon framstår Hall som skonumret större än Oates när det gäller musikalitet och låtskriveri. Möjligen är de tillsammans mer än summan av delarna. Båda lyckas och misslyckas här. En trevlig bit är avslutande Falling. Bästa låt: Rich girl Along the Red Ledge (1978), 5
Albumet består delvis av hygglig soulpop. Hälften av låtarna är mysiga att lyssna på. Men duon är långt ifrån sin högsta form. Albumet saknar den stora hitten. It’s a laugh räcker inte långa vägar, och det finns ingen annan bit som riktigt överraskar Albumet är också ojämnt. I The last time reagerar jag på alltför svulstig rytmik, åttiotalet förebådas. B-sidan är ösigare, vilket inte är en fördel. Alltför överlastat av hispigt röj blir det några gånger, särskilt i Alley katz och Pleasure beach. Dessa är föga angenäma att lyssna på. Välkända gitarrister är inlånade, men man får inte till soundet. Bästa låt: It’s a laugh |