PJ Harvey
|
Dry (1992), 7
Här är en debut med någon som sannolikt vuxit upp med Patti Smith och sedan lagt till en del ettrig 80-tals new wave samt någon psykedelisk melodislinga. Dry är en rapp serie riviga, slitiga sånger med rå, elak och ogästvänlig sång. Det är omöjligt att inte ryckas med i de tunga riffen och markerade rytmerna. Här och där hörs en del deltabluesiga toner. Mot slutet, i Plants and rags, tillåts en fiol yla nästan så det gör ont. Det finns stunder då lite smärta inte skadar. Det är tydligt att vi här har en artist som kommit för att stanna. Bästa låt: Dress Rid Of Me (1993), 7
Albumet är ännu elakare och skitigare än föregångaren. En slags hostig punk som verkar ha inspirerats av Seattlestilen och -soundet. Ingenting här är musikalkitschigt. Musiken är pepprad med enkla, fräcka och hårda riff på gitarr och bas. Rub ’til it bleeds dundrar som åska. Jag njuter av det enkla råa och ryser till av de skräckinjagande stråkarna i Man-size sextet. Just skräckinjagad låter Harvey i vissa bitar, exempelvis i inledande titellåten, medan hon på andra ställen skriar plågat och ångestladdat. Det är därför och när allt kommer omkring rätt krävande att lyssna på detta eldiga och intensiva album; nada feelgood. Bästa låt: Rub ’til it bleeds To Bring You My Love (1995), 7
Harvey dyker upp på scen igen med mycket dramaturgi, kanske inspirerad av Nick Cave. Det är rått och naket. Alltjämt även med vibbar och energi från Patti Smith. Det pendlas mellan luriga nummer som Down by the water och mer rappa historier. Gott är att det då och då sker en del rockexplosioner av mer klassiskt snitt. Long snake moan har en sugande, svulstig karaktär. På grund av ödslig stämning krävs rätt sinnesmod för att ta till sig musiken. Harvey kan låta tung när hon vill och när det behövs. Hon håller ställningarna som en av 90-talets tyngsta kvinnliga artister. Bästa låt: Long snake moan Is This Desire? (1998), 7
Harvey fortsätter på sin upptrampade stig med tajta, mörka, smått dystopiska nummer. No hope for Joy, gastar hon, vilket fångar en del av stämningen i albumet. Det förekommer experimenterande med nya ljud men också sådant som en känns en smula utdaterat. Groovet i The wind låter som tidigt snarare än sent 90-tal. My beautiful Leah känns modernare med hårt distad bas, eller vad det nu är. En något återhållsam känsla i albumet, inklusive några snyggt dämpade låtar i mitten - Catherine, Electric light och The garden – bidrar till en fin helhet. The River är fin. Jag gillar hornet i bakgrunden. Bästa låt: Angelene Stories From the City, Stories From the Sea (2000), 8
Harvey växlar upp. Det börjar friskt och distinkt med Big exit och fortsätter ännu bättre med ett sugande groove i Good fortune. Albumet behåller god nivå rakt igenom och rymmer nerv, attityd och energiska arrangemang. Det flödar och det är skön dynamik mellan låtarna. Tyngden ligger ideligen där bakom och lurar. Ta exempelvis det arga riffet i The whores hustle and the hustlers whore. Riff är för övrigt en central ingrediens som bygger upp låtarnas karaktär och känsla. Thom Yorkes röst pryder musiken på några ställen, väl avpassad Harveys rock. Hade Jeff Buckley levt hade säkerligen även han hörts här. Bästa låt: Good fortune Uh Huh Her (2004), 6
Det börjar avigt. Harvey stöter på illavarslande vis ut sina besvärjelser. Särskilt vackert är det inte. I Who the fuck? tycks Harvey imitera Kim Gordon i Sonic Youth. Om detta knep ska funka behöver resten låta som Sonic Youth, vilket det inte gör. I No child of mine uttrycks en mer balanserad ilska, synd att låten bara är dryga minuten. Efter den brakar det loss med Cat on the wall. Har Harvey lånat in Young’s Crazy Horse? Nej, det är hon själv som lirar. Den återhållsamma indignationen gör sig gällande några gånger till: det är då det blir som bäst. Bästa låt: It’s you Let England Shake (2011), 6
Det börjar smått trevande med titellåten. Vartefter smälter en in i Harveys smått aggressivt pulserande rytmik. Tredje låten, The glorious land, är en taktfast marsch med lustig trumpet som tycks malplacerad i låtens övriga komposition. Musiken puttrar på i hyggligt trevlig stil med fina rytmer, vemod och en del snyggt blås. Titeln på albumet rymmer mer återhållsam indignation – krigstemat – än vad jag hör i själva musiken. Elegant är det men kanske lite för reflekterande och sirapstungt. Tiden får göra sitt. Det finns bra med sofistikerade detaljer och klanger inbakade i musiken, därtill medvetet fula disharmonier som smärtar att lyssna på. Bästa låt: The glorious land The Hope Six Demolition Project (2016), 8
Här finns eld och glöd. Likaså både mylla och spikmatta. Det skvallrar redan inledande The community of hope med. P.J. har funnits med ett tag. Det som hörs är en bra balans mellan gammalt och ungt, visdom och uppkäftighet. Det är mycket marsch och djungeltrumma och definitivt ingen bossanova. Jag gillar när det blir allsång med Harvey och ett gäng män som körar. The ministry of social affairs är en dystopisk historia, med klagande kör bakom Harveys bråkande tenorsax. The wheel som kommer därefter är en av skivans rytmiska höjdpunkter. Den har även en hel del annat som är bra. Bästa låt: The wheel |