Håkan Hellström
|
Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), 8
Här är Hellströms debut och här finns sällan skådad lekfullhet. De inledande Känn igen sorg för mig Göteborg, En vän med bil och Ramlarbjuder på party och fyrverkeri. Det är kul med en svensk artist som törs vara sprallig och sjunga fult och fel på ett fint och rätt sätt. Låtarna rymmer en massa tjoande, trumpetande och festande. Det fungerar eftersom det görs så konsekvent och enträget. Albumet är väl sammanhållet, intressant och utan nämnvärda dippar. Energin och intensiteten ligger kanske en bit före själva musikens briljans. Den svenska rocktraditionen känns igen, men musiken är innovativ och har finess. Bästa låt: Nu kan du få mig så lätt Det är så jag säger det (2002), 9 Uppföljaren är rent av ännu soligare, stojigare och skojigare. Det ryker direkt loss med trumsolo, trumpettut och sambastämning och fortsätter så ungefär hela skivan. Vad jag gillar med Det är så jag säger det är att musiken aldrig stannar och blir långsam. Balladerna sjunges med nerv och inlevelse och rymmer många roligheter. Annars går skivan i raskt och glatt karnevaltempo. Sambarytmerna är fräcka till den svenska texten och passar den sorglösa musiken ypperligt. Skivan bygger upp en härlig stämning och har genomgående bra låtar. Några är riktigt bra. Det är svårt att utse en favorit, men det får bli Aprilhimlen. Bästa låt: Aprilhimlen Ett kolikbarns bekännelser (2005), 8 Jag har varit i alla städer heter inledningsnumret. Hellström sjunger om att han letar efter någon. Inte är det stämningen han letar efter. Den sitter som den ska från de allra första tonerna. Hellström träffar rätt för tredje gången i rad. Skivan känns lite mer eftertänksam än föregångarna, men det är samma sköna nerv. Svensk visrockberättarkonst går igen. Som bäst blir musiken i början av andra halvan med de pampiga balladerna Hurricane Gilbert och Gårdakvarnar och skit. Näst sista låten, Magasingatan, har ett förträffligt avslut när musiken klingar bort. Den hade varit det naturliga avslutningsnumret istället för Vaggvisa för flyktbenägna. Bästa låt: Gårdakvarnar och skit För sent för Edelweiss (2008), 7
Det hela inleds rakt, hurtigt och rockigt på tydligt Springsteen maner med Tro och tvivel och sedan För en lång lång tid. Stuket ska emellertid ändras för annars hörs en något mer sammanbiten Hellström. Jämfört med tidigare album kanske han vill visa en mer mogen, förädlad sida. Tyvärr, för jag saknar den där naiva, mindre tyglade och bra mycket roligare Hellström. Som bäst och vackrast blir det i de stunder han ger sig på att förvalta svensk visrocktradition. Det är i Sång i buss på villovägar 2007 och Flyg du lilla fjäril man får en sån där rofyllt vemodig trivselkänsla. Bästa låt: Flyg du lilla fjäril 2 steg från paradise (2010), 6
De första tonerna tillhör några av albumets bästa: en fin dämpad, stämningshöjande trumpet. Hellström är bra på att foga in sådana detaljer, eller att omge sig med skickliga artister som ordnar med finesserna. Skivans mest förnämsta och begåvade punkt är när Håkan stannar upp vid ca 3.15 och samlar sig för att sjunga ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”. Musiken är trivsam, men rysligt bra blir den bara undantagsvis. Färre låtar än tidigare har en omedelbar resonans. Sega partier förekommer, inklusive titelspåret. Fansen och kritikerna hyllar det här albumet lika mycket som förr, men de har fel. Bästa låt: Man måste dö några gånger innan man kan leva Det kommer aldrig va över för mig (2013), 5
Håkans publik fortsätter jubla, men inte jag. Det är över för mig. Det är mer regel än undantag att förlora momentum efter en sådär 5-10 år i stjärnglansen. Eller snarare: stjärnglansen kan vara betydligt längre än så, men det nya som görs kan inte mätas mot det som gjorts. Håkan är inget undantag. Han har kommit till en punkt när det måste hända något annat, men snurrar runt i sina cirklar. Jodå, det är välgjord visrock som skapas, men riskfri sådan. Bäst blir det när han lånar ett riff från Lou Reed. Street hassle kapas till förmån för Street Hustle. Bästa låt: Street Hustle |