Jimi Hendrix
|
Are You Experienced? (1967), 6 (amerikanska utgåvan)
För denne unge gitarrvirtuos är effekt, kraft och dynamik viktigare än melodi och harmoni. Fyra motorcyklar låter mer än fem småfåglar. Roligare tycks det vara att slira och böja på strängarna så mycket och så fort det går snarare än att hitta det vackra. Nåväl, det är inget större fel på låtarna. Flera är riktigt bra. Mina öron söker efter melodierna när en egentligen bör förbereda sig för en brygd av mustigare slag. I don’t live today och Foxey lady är två tunga och dynamiska alster. Kategorin tjusiga halvballader exemplifieras av May this be love och The wind cries Mary. Bästa låt: May this be love Axis: Bold as Love (1967), 6
Hendrix jobbar med verktyget dynamik. Soundet rör sig. Ljudet snurrar. Jimi äger förmågan att nå djup, färgskalor och rymd i soundet, mer så än de flesta vid den här tiden. Om man tänker att det är på ett sådant vis man ska lyssna på Hendrix finns betydligt mer att plocka hem och vinna. Jag gillar känslan av att det är mycket som händer en bit bort, när musikens mittpunkt snarast är en utsiktsplats. En vacker mittpunkt är Little wing. Den rymmer några härliga toner och slirningar på gitarren. Synd att denna glädjealstrande låt tonar bort bara efter ett par minuter. Bästa låt: Little wing Electric Ladyland (1968), 6
Tre kortlåtar inleder detta utsträckta album innan 15-minutersnumret Voodoo Chile drabbar loss. Den luriga, bluesiga, sökande starten bådar gott. Det stegras. Mattas av. Stegras igen. Stannar av. Nästa långkörare är 1983… (A Merman I should turn to be). Ännu mer här kan det diskuteras om tidsutdräkten är motiverad. Utdragna solon med gitarr och trummor har alltid fascinerat, särskilt så för den tidens utövare och publik. Sist hörs Voodoo Child: nu slipper man vänta på det ruffiga utmanande riffet. Hendrix får aldrig riktigt loss sin potential, vilket hade krävt en förmåga att tygla sig lite. Bäst av allt är en cover. Bästa låt: All along the watchtower (Bob Dylan) |