Louise Hoffsten

Kära du (1996), 8
Louise gör en tillfällig avstickare från sin bluesrockkarriär. Kära du består av en märkligt lyckad blandning av svensk traditionell visa, folk och en smula blues. Hoffstens inlevelsefulla sång passar perfekt de utsökta instrumentella arrangemangen där bakom. Lasse Englunds känsliga gitarrplock är ljuva att lyssna på. Esbjörn Svensson Trio irrar inte iväg i otyglad jazz som de ibland kan göra, utan deras skicklighet grundlägger ett solitt sound. Formatet gör att allt hålls ihop snyggt och bestämt. Musiken med skillingtryck från 1700- och 1800-talen är ofta tämligen tungsint och ödslig. I rätt situation och rätt sinnesstämning är det inget problem med det.  

Bästa låt:
Kristallen den fina

Beautiful, but why? (1999), 7
Hoffsten bluesar på i en slags tillbakalutad stil, med åtskilliga stänk av svensk folkvisa och vemod. Hon bemästrar genren och det är mestadels stiligt och välgjort. Jag gillar hennes sätt att sjunga även om hon inte förtrollar i varje andetag. Förtrollande vackert blir det emellertid i balladen Nowhere in this world. Hoffsten låter tonerna dra ut och man njuter av stillheten. Även i övrigt är det i balladerna musiken blir mäktigast. Flera av dem är placerade mot slutet, vilket bidrar till att man får med sig en positiv och vilsam känsla till de förehavanden på kvällen som väntar efter lyssnandet.
 
Bästa låt:
Nowhere in this world