Frida Hyvönen

Until Death Comes (2005), 7
Frida Hyvönen bjuder på fina, enkla och nakna sånger. Hon bygger upp en speciell ödslig stämning med hjälp av ett långsamt repetitivt, drivande komp på pianot. Hon sjunger vackert med späd röst, som samtidigt är intensiv och nära. Låtarna är korta, liksom hela albumet. Somliga låtar försvinner nästan i det avskalade soundet. Enkelheten bidrar finurligt till att växlingar i ackord, harmonier och slingor markeras extra väl. Mitt i chockar Come another night med 70-tals souldisco och en hel uppsättning instrument. Därefter blir det igen piano för hela slanten med den otroligt vackra och stämningsfyllda N.Y. Synd att briljansen därefter försvinner.

Bästa låt:
N.Y.

To the Soul (2012), 5
Det börjar fel. Med en låt som ger svarta känslor och skapar olust att lyssna vidare. Det gör jag ändå. Och konstaterar att följande Terribly dark ironiskt nog inte alls låter mörk utan har precis motsatt ton som inledningsnumret: muntert men ytligt. Det är först med låt nummer tre, The wild Bali nights, som Hyvönen spelar och sjunger på det vis som gör att jag lyssnar och fastnar. Musiken fortsätter pendla. Nu och då vidrörs jag. Annars vill jag skrolla fram. Jag gillar stråkarna, klaviaturen och blåset men har problem med soundet, särskilt rytmikens sound. Det låter avrundat och burkigt.
​
Bästa låt:
Enchanted