Interpol
|
Turn on the Bright Light (2002), 7
Det är tidigt 00-tal och här kombineras ett sound från tidigt 80-tal, det som en gång kallades postpunk eller den nya vågen, med det tidiga 90-talet, det som kallades indie. Det är en svart svällande atmosfär som målas upp. Albumets titel är ironisk för musiken är mörk. Och den gör sig bäst i mörkret med alla oupphörliga monotona och ytterst eggande stackato-ackord. All sakralt messande sång gör också sitt för dramatiken. Det förekommer en del skickligt inplacerade riff, inget överskott egentligen utan just så där lagom. Som helhet betraktad är det en tajt och väl sammanhållen skiva med jämnt flöde. Bästa låt: The New Antics (2004), 7
Effektivt tuggar Interpol på med inövat dystopiskt sound. Bandet leder stackatoligan under milleniets första år. Formatet fungerar. Det är fylligt. Det finns ett driv. När man lyssnar på ett album vill man förvisso också gunga till vid några tillfällen. Allt är en hyfsat jämntjock rapp svärta. Det saknas något som överraskar och kanske någon bit som går i muntrare skala. Istället får man intressera sig för hur en och samma grundformel kan kombineras i det oändliga. Bäst funkar den i Length of love. Här hörs någon slags skön parallell rytmik, ett litet tag, tillsammans med ett envist snurrande, bitande gitarriff. Bästa låt: Length of love Our Love to Admire (2007), 6
De första tonerna är inte särskilt muntra. Upprymd ska man alltså inte bli när man sätter på Our Love to Admire. Jag har lite svårt att ta till mig den nedstämda musiken. Kan tiden när det börjar bli höst och mörkt vara ett tillfälle då musiken här bidrar till att teckna en extra färglös tillvaro? Om det nu skulle behövas? I mitten är musiken som bäst, med en del rappa nummer. Men just det kanske bidrar till skivans otillgänglighet. De första tonerna misslyckas med att få en att vilja lyssna vidare, och de sista med att få en längta tillbaka. Bästa låt: Pace is the Trick El Pintor (2014), 7
Interpol bjuder på god svärta och nerv. Det målas upp ett ihärdigt svart sound och ovanpå det smattrande gitarrer som känns som pilar i kroppen. Bland favoriterna finns My desire, jag gillar den sorgsna melodin mot de snärtiga gitarrerna. El Pintor har relativt enkla men effektiva och fungerande arrangemang. Dock har själva Interpol problemet att musiken ter sig som en jämntjock svart tjära. Det krävs en del övning och lyssnande att skilja ena biten från den andra. Avslutet är fint. Det rör sig om Twice as hard som går i en skönt dröjande 5/4-takt. Här förekommer också tjusiga orkestrala arrangemang. Bästa låt: Twice as hard Marauder (2018), 6
Interpol laddar på så det förslår med svärta, entonighet och stackatoorgier. Allt detta känns igen från tidigare. Inget nytt under solen, eller man kanske ska säga inget nytt under månskenet när det handlar om Interpol? Det finns snärt i låtarna, men när de läggs på hög har helheten svårt att växa till sig. Problemet är som vanligt bristen på variation. Till sin spets dras enformigheten. Det är också efterhand krävande att lyssna till Paul Banks stämma. Som låt nummer 10 kommer låten Number 10 och här tycker jag ändå något händer, något slags brott från monotonin med snäppet piggare tongångar. Bästa låt: Number 10 |