Japan
Adolescent Sex (1978), 4
Musik under denna tidsperiod kan låta allt annat än bra. Det har varit glamvåg, är punkvåg och ska bli syntvåg. Dessa vågor korsas ibland, i något som skulle kallas New wave. Exempel på dessa sammandrabbningar finns här. Bra blir det mestadels inte. David Sylvian figurerar på sången, men rösten har verkligen en bra bit kvar till mognad och stil, den fastnar i strupen. Musiken är bäst när man slipper lyssna på honom. Till de positiva delarna hör funkiga grooves, en del fräscha eskapader på synten, och några sköna resor med gitarren. Musiken är annars stressig, yvig och bara undantagsvis elegant. Bästa låt: Television Obscure Alternatives (1978), 6
Ett halvår har förflutit sedan debuten och musiken fortsätter på ett liknande vis, fast intressantare och med viss knorr. Japan verkar gilla att testa olika typer av trendiga genrer. En sådan är funken. En annan är reggaen. Den senare testas i …Rhodesia som fungerar till viss del, men håller på för länge. Sylvian sjunger ungefär likadant på den här skivan som förra, men något mer skärpt, något mindre bräkigt. Albumet är lite mer prövande, vilket är bra. Gruppen har i grunden en relativt rik verktygslåda att snickra ihop intressanta saker med. Albumtiteln är inte så dum. En obskyr känsla alstras. Bästa låt: Love is infectious Quiet Life (1979), 7
Något rätt väsentligt har hänt: Sylvian har uppfunnit ett nytt sätt att sjunga. Rösten är märkbart förändrad med mycket mer djup och elegans. Soundet har fått sig en frisering och blivit mer slickat och slipat, inte olikt samtida Roxy Music. Måhända är musiken något för blöt. Musiken har blivit syntigare, men det är bra att vassa gitarrer flikas in. En cover av All tomorrow’s party kommer och överraskar. Den når inte upp till originalet, men varianten i Japans tappning är eggande och intressant. Avslutningen blir stämningsfull. Detta med The other side of life. Jag gillar hur den dröjer sig bort. Bästa låt: The other side of life Gentlemen Take Polaroids (1980), 6
Japans musik präglas av synten, men detta med finess, jazztoner och en fin mix av organiska element såsom oboen i titellåten – en mysig utdragen låt – percussion, sax och fina stråkar i My new career. Basen leker friskt och är en tillgång för soundet. En ton i moll dominerar albumet. Det är bitvis tunga harmonier som inte är helt lätt att lära sig gilla och ett par nummer – Burning bridges och Ain’t that peculiar – har svårt att driva musiken framåt. Om det är en låt jag drabbas av är det pianovalsen Nightporter där stråkar och den tjusiga oboen uppenbarar sig igen. Bästa låt: Nightporter Tin Drum (1981), 7
Japan är inne i en process med gradvis bökigare musik. Syntvågen har drabbat bandet fullt ut. Det hörs förvisso en del skramliga gitarrer och avancerad rytmik. Låten Ghost har en del sköna aparta klanger, bland annat med något som låter som marimba. Sången av Sylvian i denna låt är inget annat än briljant. En annan lika lurig bit som den är Sons of Pioneers. Skivan är en sådan som vågar kliva lite utanför, med intressanta asiatiska influenser och lurig bas. Denna påhittighet till trots: helheten lider något av det plastiga och burkiga soundet. Avigheten fascinerar men är emellanåt duktigt obekväm. Bästa låt: Ghost |