Jefferson Airplane
|
Surrealistic Pillow (1967), 7
Det finns mer surrealistisk musik än den här, men visst ger Surrealistic Pillow upphov till en del skönt flummiga känslor. Sången växlas snyggt och spännande mellan Marty Balin och Grace Slick. Båda röster passar det skogstrolska soundet bra. Det är också trevligt med bakgrundskörerna och stämsången, som är så typiskt för denna tid. Kompotten med både psykedeliska och folkliga inslag i rockmusiken skapar en smått mystisk känsla. En del country blir det också. Nu finns det bitar som knappast haft något väsentligt lyssnarvärde efter 60-talet. Men också klassiker som Today; en utsökt liten visa med ett utsökt enkelt upprepande gitarriff. Bästa låt: Today After Bathing at Baxters (1967), 6 Gruppen från musikmytiska San Fransisco utvecklar sitt sound med ett än mer psykedeliskt och progressivt album. Det är en jordnära och flummig folkrock vi hör och ofta en ganska skön sådan. Men det saknas ett riktigt ess att se fram emot. Arrangemangen känns på sina håll krampaktigt introverta. Och tyvärr påtvingas man en del vardagsskrammel. Tidens melodi var att inget (o)ljud inte kan bilda musik. Trots en del skräp är helheten rätt mysig. All mässande allsång mot Kaukonens jammande och burriga gitarrer bidrar till mycket gott. Förutom lena Martha är den nio minuter utdragna, instrumentella Spare Chaynge en intressant bit. Bästa låt: Martha Crown of Creation (1968), 6 Jefferson Airplane har en enastående förmåga att skapa ljuvliga stämningar med få medel. Bara ett litet ackord på gitarren, något enkelt trummande på slagverket och så Slicks hemlighetsfulla sång. Genklang direkt. Men så sker för få gånger här. Albumet har istället ett flertal låtar som saknar den där förmågan till okonstlad beröring. Vi hör för mycket ploj. Crown of Creation är en bökig skiva med många irrvägar och återvändsgränder och flera ganska mediokra nummer. Här blandas olika nyanser av 60-talet, på gott och ont. Jovisst, stundtals blir det skön tyngd i musiken, som i avslutande The house at Pooneil Corners. Bästa låt: The house at Pooneil Corners Volunteers (1969), 8
Albumet börjar med revolutionär politisk allsång: “We can be together” och “tear down the walls” sjunger man och man sjunger med så det blir alldeles gemytligt och socialt. Vem kunde ana det? Direkt därpå höjer sig musiken ytterligare ett snäpp genom Good shepard som har en alldeles unik stämning orsakad av vältajmad gnällig gitarr och tjusig sång. Vacker sång, stämsång, och duettsång löper som röd tråd i detta spännande album. Albumet har dramatik, dynamik och mestadels bra flöde. Ska man nämna ett fel vore det att countrydängan A song for all seasons ter sig malplacerad efter mäktiga Eskimo blue day. Bästa låt: Good Shepard |