The Jesus and Mary Chain
|
Psychocandy (1985), 7
Psychocandy skulle bli banbrytande på många sätt. Kanske det mest lyckade här är hur musiken så elegant prickar rätt i balansen mellan fult och vackert. Varma melodier och harmonier bryts mot mörk, monoton och skärande bakgrund. Beach Boys och Velvet Underground i ett produktivt möte. Kännetecknande är de extrema feedbackgitarrerna parat med nonchalant shoegaze-sång. Gitarrerna är sylvassa, irriterande och genomträngande. Baksidan av musiken är att den är rätt tröttsam att lyssna på i längden. Låtarna låter ungefär likadant och arrangemangen ter sig vid noggrann lyssning något tunna. Under allt skrammel och larm döljer sig inte jättemycket. Originaliteten kan knappast förbises. Bästa låt: Just like honey Darklands (1987), 5
The Jesus & Mary Chain följer upp sin häpnadsväckande debut med samma slags enkla, fina, tilltalande melodier men som inte är lika indränkta i allehanda gnissel och oljud. Det innebär enklare lyssning, men inte lika intressant. Allt reverb som utnyttjades friskt denna period skapar ett burkigt sound. Oljudet från föregångaren kompenserade för detta och skapade något av en organisk ogräskänsla. Annat som fattas här är en riktig trummis. Bobby Gillespie som lämnat gruppen för att bilda Primal Scream har ersatts av trummaskiner. Det hela känns lamt. Kvaliteter finns förvisso. Nerven vibrerar kraftigast i tunga nummer som Nine million rainy days. Bästa låt: Nine million rainy Days Honey’s Dead (1992), 7
Albumet har hög densitet och rätt hög dos adrenalin och bygger på enkla recept med god effekt. Det är ett kompakt, taktfast, fläskigt sound som trycker sig på lyssnaren. Denna taktfasthet känns en smula maskinell förvisso, en känsla som stör lite. Trots att bandet använder sig av en levande trummis nu kan de inte hålla fingrarna borta från trummaskinen. Förekommer gör också en del klatschiga indieriff men dessa funkar väl ihop med ett i övrigt sugande larm och skönt gnissel. Det råder en tidstypisk brittisk 90-talsanda över albumet. Det är behagligt att sjunka in tungt distade stackatogitarrer med förföriska discosoulrytmer. Bästa låt: Tumbledown |