Joan as Police Woman

Real Life (2007), 6
Denne Joan Wasser spelar soft, stillsam, stilig pop med stänk av både visa och jazz. Musiken känns sparsmakad, men det är ändå rikligt med instrument och Wasser har gott handlag med flera av dessa. Således består Real Life av flinkt piano, närvarande rytmer, tjusiga stråkar och ett och annat blås. Men inget finns som överrumplar. Hon tycks gilla smått krokiga melodier och hookar. För egen del gillar jag mest när hon låter det bara bli tjusigt, och det är när melodierna blir så enkla som möjligt. I en låt, I defy, lånar hon in Antony Hegarty för en fin duett.
 
Bästa låt:
Feed the light

To Survive (2008), 8
Musiken trevar sig fram med snygg klaviatur och vackra stråkar; här och där med ytterst sinnliga partier och på andra ställen lite mer aviga ackord. Efter ett tag växer musiken och blir stor. Med fjärde låten To be lonely blir det mycket vackert, särskilt mot slutet, med ett långsamt piano och en sorgsen violin i bakgrunden. Musiken fortsätter på hög nivå, men nu lite snabbare med behagliga och försiktigt muntra Magpies. Skivan håller en god lägstanivå. Alla nummer är inte enastående, men åtminstone fyra är det. Förutom de nämnda ingår de avslutande To Survive och To America i den skaran.

Bästa låt:
To be lonely

The Deep Field (2011), 5
Joan Wasser satsar stort. Låtarna är sofistikerade. Somliga dramatiska. Flera gemytliga. Få riktigt bra. Några trista. En är lysande och skvallrar om potentialen: The action man. Den börjar trevande men förirrar sig successivt i en ljuvlig resa bort nånstans med oklar destination. Percussion, bakgrundskör och lite blås är vad som behövs för att Wasser med hennes snyggt undertryckta sång ska bilda en komplett helhet. Tänk om allt vore på den nivån. Men nej. Istället för att förlora sig bort i drömmarnas land hålls musiken i onödigt strama tyglar. Och alla slemmiga karlar som suckar i bakgrunden kunde vi ha sluppit.

Bästa låt:
The action man

The Classic (2014), 5
Den här skivan låter inte som Joan Wassers tidigare. Brokig är den och med burrigt sound och pråliga arrangemang. Musiken är paradoxalt både munter och har en tillknäppt atmosfär. Därför är skivan inte helt lätt att få grepp om och det kan krävas några varv innan det går att uppskatta om skivan ska uppskattas. Jag har svårt att göra det. Trots flera intressanta teman och episoder saknas den upplyftande känslan. Good together är värd att uppmärksamma. Liksom i övrigt är låten åbäkig till sin natur, men det blir skönt när Joan och kören kommer in på refrängen och knutarna frigörs.

Bästa låt:
Good together