Jan Johansson
​

8 bitar (1961), 8
Jan Johansson måste ha varit en mycket anspråkslös herre. Hur ska man annars förstå hur man kan döpa ett debutalbum till 8 bitar? I dessa åtta fina bitar – och det hade gärna kunnat vara fler – hittar vi allt annat än oansenlighet, exempelvis en världsrekordkänsla i pianoanslaget. Jag njuter av allihop men särskilt klassikern She’s funny that way och ännu mer den traditionella De sålde sina hemman. I sistnämnda visar Johansson att han inte bara kan trolla i form av soft skön pianojazz utan här blandas den svenska folkvisan in i leken. Till höjdpunkterna hörs också avslutande sköna bluesen Blå vit.
 
Bästa låt:
De sålde sina hemman (trad.)

Innertrio (1962), 7
Här får Jan utrymme för mer av sin virtuositet, igen med både eget och lånat material. Innertrio är en snabbare och snäppet yvigare pianojazz, jämfört med 8 bitar; en munter historia med Svallvågor och Snälltåg och vaggvisor som inte låter som vaggvisor. Jazzen yrar inte iväg alltför mycket utan hålls oftast snyggt ihop inom ramarna. Inslaget av fäbodsfolk bidrar till styrsel och stämning. Jämfört med 8 bitar hörs mer energi från rytmsektionen, som här består av Georg Riedel och Egil Johansen. Eller: egentligen är hela trion en rytmsektion i sig därför att varje enskilt anslag av Jan är en rytmsensation.
 
Bästa låt:
Bolles vaggvisa

Jazz på svenska (1964), 8
Jazz på svenska är ett bra namn på Johanssons mest klassiska skiva. I Visa från Utanmyra och accelererande Berg-Kirstis polska är anslaget som allra känsligast och mest distinkt. Pianomusiken en slags maximering av nordiskt vackert vemod. Musik att njuta till vissa mörkar kvällar alla årstider om året. Finns något övrigt att önska? Inte i spelsätt och känsla för här har perfektion uppstått. Begränsningarna ligger mer i urvalet av låtar: det handlar om svensk vis- och folktradition som absolut inte är dum. Men det hela blir så bra och spännande det kan bli när man avgränsar sig till jazz på svenska.
 
Bästa låt:
Berg-Kirstis Polska

Jazz på ryska (1967), 8
Jazz fungerar nästan lika bra på ryska som på svenska. Hela tiden tjusiga, varma, lite vemodiga melodier, emellanåt med sväng, från det märkliga landet i öst. Med celebriteter som Arne Domnérus, Georg Riedel och andra kan det inte bli annat än gemytligt när Jan placerar fingrarna på pianot. När bitar som Stepp, min stepp spelas är det på sin rätta plats allt faller. Spelmakarna lyckas uppbåda en laddad lågmäldhet. Alla bitar från öst når inte kremlnivå, men det finns en monumental låt och den heter Kvällar i Moskvas förstäder. Jan Johansson spelar den med oerhörd känsla i anslag och rytmik.
 
Bästa låt:
Kvällar i Moskvas förstäder (Vasily Solovyov-Sedoi, 1955)