Joy Division
Unknown Pleasures (1979), 7
Det har sannerligen skrivits om vad Joy Divisions betytt för framtida musik inom New Wave, Post-punk, Indie o.s.v. Spännande här är det konsekvent mörka begravningssoundet med dess monotona, framhävda bas och förstås Ian Curtis svarta, nedbrutna röst. Han låter som en högmässande präst. Det är inte så dumt, förutom när han bara sjunger bedrövligt och talanglöst. Musiken är dyster, minimalistisk, avskalad, ful, naken och tom. Allt detta på både gott och ont. Det finns en påtaglig amatörmässighet, också det på gott och ont: det ligger ju i linje med punkens ideal. Musiken må vara unik, men den är inte briljant. Bästa låt: New dawn fades Closer (1980), 8 Joy Divisions och Ian Curtis dödsmarsch fortsätter med deras nu beprövade nattsvarta sound. Musiken berättar om pina, isolering, mörker, tomhet, och depression. Curtis tog sitt liv strax efter utgivningen av albumet. Givetvis har detta lett till gruppens överskattade kultstatus. Men dum är musiken inte. Albumet är bättre än föregångaren. Closer låter mindre valhänt. Musiken har blivit tajtare, rytmerna fräckare och Curtis sjunger inte lika svajigt. Den dystra stämningen bärs upp av snygga repetitiva mönster. Soundet är avskalat och tunt. Det amatörmässiga låter mer professionellt. Det är när det fula är snyggt, som det är riktigt snyggt. Avslutande Decades fulländar eländet. Bästa låt: Twenty four hours |