King Crimson
|
In the Court of the Crimson King (1969), 9
Musiken dundrar loss med magnifika 21st century schizoid man med dess praktfulla intro. Låten har det mesta: ursköna basgångar, klassiska gitarriff och -solon, orkestral mellotron, snygga trumsolon, tempo- och harmoniväxlingar. Låten kombinerar jazz med hård rock på ett unikt sätt. Ett än större nummer är den oerhört vackra balladen I talk to the wind. Kombinationen av den sensibla melodin, några fallande toner av den mjuka melltronen, Greg Lakes nästan viskande röst och en alldeles förtjusande flöjt gör låten fulländad. Resten av skivan är bara nästan lika bra och man störs av ett 7-8 minuter långt parti där experimentlustan tar överhanden. Bästa låt: I talk to the wind In the Wake of Poseidon (1970), 4
Detta är ett betydligt krångligare album än debuten. King Crimson glider in i den extremt esoteriska inåtblickande alternativrocken. Klart jazzigt blir det bitvis. Jag är inte särskilt förtjust i tillkrånglandet, med spratteljazz, bråkblås och vissa mycket abrupta temposkiften. Visst finns snygga harmonier. Cadence and cascade är en mycket mjuk bit, tjusig med flöjten, men ganska intetsägande egentligen. Den följs av titellåten som präglas av en ödesmättad mellotron. Visst är den fin, men jag förtrollas inte. Därefter följer ett par nummer som skapar allt annat än sinnesro. Viss ro får man av tre olika versioner av Peace, som fungerar som inramning. Bästa låt: Peace – a theme Lizard (1970), 9
Albumet är en excentrisk kakafoni av influenser. Indoor games, en smått kaotisk bit, i hyfsat lugnt tempo, är nästan otäck i sin knäpphet, särskilt skrattet i slutet. Följande Happy family lättar inte upp stämningen. B-sidan består av en 23 minuter lång låt: titellåten. Efter ca 3 minuter uppstår en försiktigt marscherande rytm upp i bakgrunden. Där håller den sig rätt länge och bidrar till stämningen. Många sköna och mäktiga partier förekommer, med mellotron, trumpet och oboe. Snart dyker ett tokigt jazzparti upp, med ettrigt blås och piano, fortfarande med den märkliga marschtakten i bakgrunden. Lite som Miles Davis Flamenco Sketches. Bästa låt: Lizard Islands (1971), 5
King Crimson är yviga. Denna egenskap blir det en del av här. I musiken blandas klassiskt, jazz och rock. Med en nypa mystik. Tio minuter inledande och smått otillgängliga Formentera Lady känns inspirerad av Miles Davis. Denna jazziga version av King Crimson passar ganska bra Fripps gnälliga gitarrer. Det varierar om musiken är behaglig för örat. Ljuva partier finns, t.ex. den med mellotronen och rappa trummor en bit in i Sailor’s tale. Titellåten, som nästan avslutar albumet, har tjusig stämning. Den följs av en tyst minut och allra sist placeras en titellös pratlåt där man verkar stämma stråkarna = onödigt. Bästa låt: Islands Larks’ Tounges in Aspic (1973), 6
Albumets titellåt del ett inleder med egendomliga ljud på xylofonen och annat skumt tills plötsligt några hårt distade gitarrer rockar loss. Knepigheter varvas med varandra. Det är inte särskilt smidiga och publiktillvända ljud som ljuder. Avantgarde kallas det. Sedan följer mjuka och behagliga Book of Saturday och därefter ännu mer delikata Exiles. B-sidan fortsätter med en blandad kompott av fläskig, introvert, orientalisk och loj progressiv jazzrock. Så håller det på till och med sista låten som är del två av titellåten. Den är ful. Albumet innehåller flera fantastiska partier men är alldeles för esoteriskt för att kunna få högre betyg. Bästa låt: Exiles Red (1974), 7
Här blandas progressiv rock, jazzrock och någon slags konstmusik. Med blandat resultat. Albumet startar obekvämt. Det är titellåten som tjatigt vevar ett illavarslande riff. Larmet pågår dryga 6 minuter och därefter är man inte särskilt avkopplad. Det ska visa sig att temat återkommer, men innan dess spelas Fallen angel med en betydligt mer välkomnande atmosfär. Fint är det att lyssna på John Wettons röst med kornetten och annat blås i bakgrunden. Låten är i sin stillhet både snygg och mäktig. Fripps arga gitarrer envisar sig tillbaka, men annat njuter jag mest av, såsom en vemodig violin i början av b-sidan. Bästa låt: Fallen angel |