King Gizzard and the Lizard Wizard
|
I’m in your mind fuzz (2014), 7
I’m in your mind fuzz känns som en träffande titel på detta skruvade album. Vad som hörs är ett oupphörligt flöde av snurrande, pumpande, blommigt, yvigt och hetsigt ljudinferno. Något drabbar samman inne i huvudet på en under lyssningen. Inget för den stressade själen. Gruppen har, minst sagt, lyckats skapa ett udda sound, med färger från förr, och vävt in en del lustiga melodier, harmonier och slingor. Vid ett par tillfällen puttrar det på lite mer försiktigt. Pauserna är behövliga, om än inte lika intressanta. Avslutningen är en 8-minuters läcker resa i form av Her & I (slow jam 2). Bästa låt: Her & I (slow jam 2) Nonagon Infinity (2016), 7
Den här knasiga gruppen har ett synnerligen innovativt, distat och kreativt sound och de kör med en egen slags verktygslåda av harmonier, slingor och virrvarr. Allt detta med orientaliskt touch. Loopar är temat för detta album. Många av slingorna återanvänds flitigt. De är som ettriga muterade Coronavirus som snurrar runt. Musiken är således inte lite eldig och påträngande. Att låtarna går i varandra sömlöst bidrar till att intensiteten upprätthålls. Jag gillar de subtila skiftena i harmoni och rytmiklekarna. Mitt i finns en låt som heter Mr.Beat och då blir det faktiskt snäppet lugnare en stund. Sedan drar det igång igen. Bästa låt: Invisible face Flying Microtonal Banana (2017), 7
Kvartstoner är temat här, vilket antyds i albumtitelns mittersta ord. Därför låter musiken inte västerländsk. Det är kul och innovativt och säkert svårt. Det blir många toner att hålla reda på. Specialbyggda instrument krävdes. Ett smått irriterande öppningsnummer har vi i Rattlesnake som dessutom håller på i åtta minuter. Sedan blir det bättre. Det är intressant och utmanande att lyssna på melodierna och harmonierna. Rätt snyggt också. Man inser vilka möjligheter som öppnas upp med ett rikare tonregister. Kanske ändå det som värderas högst här får vara kreativiteten och innovationsförmågan. För att skapa mästerverk måste kanske modellen testas lite mer. Bästa låt: Nuclear fusion Murder of the Universe (2017), 6 Detta är ett mycket intensivt album, med övermåttan ös, klös, skrän och skri. Låtarna summerar till 21 stycken, utplacerade i 3 partier och 46 minuter, allt sammanvävt till ett klibbigt spindelnät. Den dystopiska musiken pendlar till en början mellan Alter me och Altered beast. Lite suggestivt är att allt detta paras med en reciterande kvinna, vilket skapar extra dramatik. Samtidigt är den äckliga klaustrofobiska känsla som ofrånkomligen växer i sinnet rätt krävande att mäkta med om man inte fokuserar. Hur som: allt summeras till en mäktig kaotisk avslutning i form av titellåten där harmonierna cirklar mot varandra likt virvlande tornados. Bästa låt: Murder of the universe Sketches of Brunswick East (2017), 7 Gruppens tredje av fem album detta år. Och det är den mjukaste och snyggaste av dem. Jazzbandet Mild high club medverkar och därför blir albumet också extra jazzigt, och bandet bidrar med mycket soft snygg synt. Flirten med Miles Davis märks ju i titeln. Mycket instrumentellt blir det. Atmosfären är varm, trippig, flummig, blommig. Låtarna glider in i varandra utan avbrott, och musiken rymmer otaliga skiften i harmoni och rytmik. Det är också en fin kombination av öst och väst: de orientaliska harmonierna letar sig snyggt in i grooven. Jag saknar något klimax, men det är kanske inte gruppens grej. Bästa låt: Rolling Stoned Polygondwanaland (2017), 7 Fjärde albumet 2017 inleds med en tiominutersbit, Crumbling castle. Numret känns lite sådär slottskällarvalvotäck, med mörka ogästvänliga gångar där det är lätt att irra sig bort. Det är också en låt som för tankarna tillbaka till det symfoniska och flöjtrika 70-talet. Slutet gastkramar. Efter den följer åtta rätt likartade standardlängdlåtar. Dessa kombinerar en relativt dov, spanande, nästan entonig grundkänsla, samtidigt som det ryms mycket intensitet, skiften och rapphet i strukturen. Slagverk och synt får mycket yta. Sist placeras en något längre låt igen, The fourth colour. Skivan med fyndiga titeln är en kul och påhittig sådan all lågmäldhet till trots. Bästa låt: Crumbling castle Gumboot Soup (2017), 6 Bandet hade bestämt sig för att producera fem album detta år. Så blev det. Denna skiva släpptes 31 december 2017. Med denna massproduktion är sårbarheten stor att dra åt sig kritik för att vara hafsverk. Hittills, ändå, har fyra album av god klass producerats. Även här förekommer sköna harmonier, ljudlandskap och många skönt luriga grooves. Samtidigt är albumet ett tecken på att man inte ska producera fem album på ett år. I mitten radas några låtar som är rätt tomma och föga engagerande. Heavy metal blir det plötsligt i The great chain of being, men här övertygar de knappast heller. Bästa låt: Beginner’s luck Fishing for Fishies (2019), 5
Man kan alltid undra vad för slags approach bandet ska fokusera på den här gången. Att det ska vara spralligt och kreativt är kanske givet, men den röda tråden varierar från gång till gång. Här liras en blandning mellan en ganska soft psykedelisk upptempopop byggt på ett tematiskt inslag av boogiewoogiebluesjazz. Friskt och hurtigt. Hyggligt trivsamt gung men klimax saknas. Detta massproducerande band måste börja fokusera på kvalitet mer än kvantitet och att mindre ibland är mer. Musiken är bitvis bombastiskt på ett sätt som för tankarna till Muse, kanske blandat med en kompott Eurythmics. Njäe, inget jag dras till. Bästa låt: Real’s not real |