The Kinks
|
Kinks (1964), 4
The Beatles lillebror är det jag tanker på när jag hör det här. Uppkäftiga, okammade pojkar som bluesar och rock ’n’ rollar loss. För den som gillar gitarr- och munspelsriff finns mycket att lyssna på här. Fast det är inte jättespännande. Albumet som innehåller både egenskrivet material och covers av sådana som Bo Diddley och Chuck Berry har begränsat lyssnarvärde. Det rymmer You really got me, som har en av tidernas mest kännetecknande riff, men inte så mycket mer att fascineras över. Stop your sobbing ger en del trevliga känslor, men det beror nog mest på betydelsen av Pretenders cover. Bästa låt: You really got me Kinda Kinks (1965), 5 Kinks fortsätter på samma spår, fast nu med nästan bara Ray Davies produktioner. Föreliggande album har dessutom en något mer tillbakalutad känsla, jämfört med debuten. Tired of waiting for you är en sådan låt som är helt okej att lyssna på med dess relativt tunga groove och fina riff. Låten är småsunkig på småtrevligt vis. Det finns några fler småchecka bitar, t.ex. Dancing in the the street. Den andre av Kinks två Davies - lillebror Dave – ordnar med riffen, men hade kunnat låta bli att gapa framför micken under vissa av låtarna så helhetsintrycket hade präglats av lite mer mogenhet. Bästa låt: Tired of waiting for you The Kink Kontroversy (1965), 5 Albumet inleds fartfyllt och småskränigt med Milk cow blues. Det är en slags Kinks som känns igen, men som knappast reser alla nackhår. Särskilt i a-sidan finns en rad anonyma låtar som säkert lät kul och spännande på sin tid men som inte riktigt överlevt tiden. Senare inkluderas några tyngre och stunsigare nummer, såsom The world keeps going around och Where have all the good times gone. Överlag är The Kink Kontroversy snäppet snärtigare, distigare och underfundigare än föregångarna. Kinks håller sig någorlunda framme och testar några gränser för att ta några små men viktiga steg mot en intressantare framtid. Bästa låt: Where have all the good times gone Face to Face (1966), 7 Se där! Nu hörs en rosigare mer psykedelisk Kinks med mycket krydda av brittiska öar. Kinks kvalar väl in i den blomstrande kammarpoppen med cembalo med mera och en smått högtidlig känsla blandad med ironin. Jämfört med tidigare alster har Kinks blivit roligare att lyssna på. Låtarna är pigga och kreativa, men det är inte alla som griper tag i en och det skramliga soundet har inte försvunnit. Ett par av de starkaste låtarna har med väder att göra: Rainy day in June och Sunny afternoon. Atmosfären i dessa återspeglar snyggt respektive titel. Albumets flummigaste låt, Fancy, är en läckerbit. Bästa låt: Sunny afternoon Something Else by the Kinks (1967), 6
Till sin helhet har Kinks flyttat sig en bra bit ifrån dess pojkigt uppkäftiga uttryck från några år tidigare. Växer fram gör en mer soft, reflekterande och komplicerad sida. Det är inte alls fel. Det hämtas inspiration från kammarmusiken och det leks med bossanovarytmer, körer, fågelsång och allt möjligt blås. Om soundet kan alltjämt sägas att det finns mycket övrigt att önska för de öron som vant sig vid hur musik låter en bra bit in på nya milleniet. Den som lyssnar noga bakom skramlet kan ändå höra det lagrade djup som skulle hörts om albumet skulle ha producerats idag. Bästa låt: Waterloo sunset The Kinks are The Village Green Preservation Society (1968), 7
Albumet inleds med titellåten och det låter så brittiskt som det kan låta. En varm glädjande känsla etableras genast. Albumet består av idel underfundiga låtar och rikligt med charmerande kammarinslag. Det är inte brittiskt för hela slanten: kabaré och varieté kan hämtas från annat håll. Jag gillar att den finurliga folkbarockpoppen paras med någon slags reflekterande lekfullhet. Låten Village green innehåller alla dessa element. Klurigt rytmisk är den dessutom. Jag är inte överförtjust när pajasfasonerna går till överdrift, fr.a. i All of my friends were there. Struttiga avslutande People take pictures of each other faller sig på rätt sida gränsen. Bästa låt: Village green Arthur (Or The Decline And Fall of The British Empire) (1969), 8
The Kinks avslutar sitt 60-tal med stark kreativ form. Arthur är en pigg skiva: lättsam, lurig och händelserik. Kinks imponerar med arrangemang som är både komplexa och inbjudande. Låtarna står inte still utan rymmer ideligen överraskningar med många lager, skiften och spännande melodislingor. Albumets höjdpunkt är Australia. Den börjar med några effektiva, skimrande verser, saktar så småningom ned och byter igen skepnad för ett eggande, suggestivt, jazzigt jammande outro, ett outro som upptar större delen av låten. Sidbyte. Andra sidan myntet inleds mysigt av Shangri-la som förutom horn och cembalo har en utsökt tempoväxling och eskalering i mitten av låten. Bästa låt: Australia Lola Versus Powerman and the Moneygoround, Part 1 (1970), 8
Det här är ett brokigt och ombytligt album, med hela tiden god intensitet. En viss brist gäller dess fokus, men inte när det gäller lekfullhet och tillgång till högkvalitativa nummer. Denmark street är en pigg typisk Kinksbit med mycket honkytonk-känsla. This time tomorrow och Apeman är ljuvliga bitar i bandets repertoar. Och så har vi en evergreen i Lola. Redan med det inledande banjoarpeggiot kan vem som helst höra hur bra det ska bli och efter ett par verser rycks alla påtvingat med i gunget och refrängen. En smärre svaghet med Kinks, alltjämt, är dess skramliga och något grunda sound. Bästa låt: Lola Muswell Hillbillies (1971), 8
Kinks behåller spänst och fortsätter banan med kreativa produktioner. I det senare avseendet är detta smått skruvna alster nästan något utöver det vanliga. Det förekommer flera druckna kabaréjazziga alster. Det blandas med amerikansk dixieland och country, fransk chanson och ett par matskedar keltiskt folk. En livfull blåssektion gör mycket för stämningen. Esset är Alcohol. Suveränt blås och dragspel skapar hög trivsel och suverän småironisk stämning. Det förekommer ingen Lola, men det är en rolig och på många sätt njutbar skiva att lyssna på. Arrangemangen är både påhittiga och skickliga. Lite oväntat kommer mot slutet en smäcker ballad i Oklahoma U.S.A. Bästa låt: Alcohol Everybody’s in Show-Biz (1972), 7
Nu landar Kinks ett dubbelalbum med delvis nytt material och delvis live-låtar. Jag har lite svårt för just den kombinationen, men visst. Detta är också ett revyalbum med mycket cirkus och jonglörer och 70-talets mesta dixieland. Davies åbäkar sig med några överdrivna vibraton. Det blir teatraliskt, ironiskt, en smula farsartat som i Supersonic rocket ship. Men det är svårt att inte gilla den och andra skojnummer. Albumet har en hög trumpet-trombon-tuba-densitet. Därtill förekommer sax och klarinett. Första halvan av dubbelalbumet avslutas med Celluloid heroes. Den avviker en del mot övriga materialet med formen av en klassisk alla-tänder-ljuset rockballad. Sedan live-musiken. Bästa låt: Celluloid heroes Preservation, Act 1 (1973), 7
För varje nytt album av Kinks blir det ytterligare en portion Vaudeville. Det är kreativt och skojfriskt, kanske i överkant. Bland roligheterna finns Cricket: en skön låt där blåsresurserna maximeras på flera sätt. I Money and Corruption/I am your man blandas det tokiga och högtidliga på Kinks-typiskt vis. Bandet vet hur man integrerar fin medeltida visselpipefolk och kör. Narren snurrandes bakom riddaren kan anas. Munter blir man av flera nummer såsom Sitting in the midday sun med dess mysiga ton och klang. Möjligen uppstår en överdos av buskisfasoner. Jag gillar revyn, men Kinks får inte tappa bort en rockintegrerad sådan. Bästa låt: Where are they now? Preservation, Act 2 (1974), 5
Kinks krånglar till det mer och mer. Det bandet producerar här känns stundtals mer som gycklarmusik än hygglig rock. Och vad ska vi göra med dessa återkommande ”Announcements”? Fem stycken sådana med meningslöst prat varvas mellan låtarna. Jag misstänker att Kinks, med Davies i spetsen, drabbats av en slags fixering vid kreativitet. Detta resulterar i en rörig brokighet och en slags krampaktig känsla. Synd är det för det finns stunder som lovar mer. Att albumet är över timmen lång – det är ett dubbelalbum – gör inte saken mer lätthanterlig. Halva längden hade räckt, och då hade det kunnat fungera ganska bra. Bästa låt: Artificial man |