Mark Knopfler
|
Sailing to Philadelphia (2000), 6
Knopfler snöar in sig på mild rock starkt präglad av försjunken blues och folk. Det hörs att han skyr arenorna och söker mer intima cirklar. Men Dire Straits-fan som jag är har jag alltid irriterat mig över varför han inte bjuder mer på sin virtuositet i sina soloalster. Varför så få utdragna gitarrsolon? En låt som What it is visar precis vad han kan göra. Likaså är Sailing to Philadelphia en mycket fin ballad. Förutom ytterligare ett par träffar är resten av skivan inte i närheten av denna nivå utan i bästa fall trivsam. Å andra sidan är inget dåligt. Bästa låt: What it is The Ragpicker’s Dream (2002), 6
De subtila tongångarna och de finstilta glidningarna i Knopflers musik och musicerande känns väl igen. Ett flinkt fingrande, knäppande och slirande gitarrspel spelas istället för utdragna och eskalerande soloprestationer. Knopfler har många gånger förut sneglat åt den musikaliska myllan andra sidan Atlanten men kanske är detta hans mest amerikanska produktion hittills. Gyttjigt blir det med deltablues, country och honky-tonk. Inget av detta är fel, men mer kunde det vara som engagerade. Marks slöa och gubbiga sång låter ännu slöare och gubbigare i detta Americana-format. Jag gillar inledande Why aye man och en skönt sökande känsla återfinns i Hill farmer’s blues. Bästa låt: Hill farmer’s blues |