Lambchop
|
I Hope You’re Sitting Down (1994), 6
Här debuterar ett subtilt alternativcountryrockband med sångaren Kurt Wagner i spetsen. Kurts lågmälda, avhuggna, nästan viskande sång skänker en stillsamhet över alltihop. Trots minimalismen har inspelningen något ruffigt över sig; en slags americana inspelat i något obskyrt uthus. På sina håll, men sparsamt, förekommer skönt skitiga gitarrer, exempelvis i Because you are the very air he breathes. Hellmouth sticker ut för att den är mer upptempo, men det är också en förvirrad smått bisarr låt. Det finns väl ett slags uppdämt behov av att knasa loss. Ibland hörs mystiska läten av kanske orgel, klarinett eller om det är en såg. Bästa låt: Let’s go bowling How I Quit Smoking (1996), 5
Väldigt fint och stillsamt. Men det händer just ingenting just för mycket. Kan det vara så här fridfullt när någon berättar om hur en slutar röka? Det är helt enkelt för mycket av denna lågmälda altcountry, för mycket slirningar på slidegitarren. En bit över 20 minuter dröjer det innan det åtminstone blir mellantempo. En bit därefter hörs The scary caroler, en underlig bit som skiftar mellan suggestivt vemod med någon dissonansbotten och ett muntrare parti folk. Albumet växer allteftersom, mot slutet. Det mest värdefulla i musiken ligger i det subtilt udda som döljer sig lite där bakom de småsega melodierna. Bästa låt: Garf What Another Man Spills (1998), 6
Lambchop gör musiken för de lugna kvällarna. Wagners röst, slidegitarren, lite pianopling och ett avlägset blås skänker det där välbehaget som är så behövligt då och då. Föreligger inget behov av avkoppling finns annan musik. Emellanåt sticks det in lite piggare låtar. Ungefär när man tror att man ska falla in i avslappnad trans, eller typ somna, hajar man till av käcka och slicka Give me your love (love song). Vips förflyttas man från slutet av 90-talet till mitten av 70-talet bland alla discokulor. Här sjunger Kurt i falsett och den detaljen faller sig inte helt rätt i mina öron. Bästa låt: Interrupted Nixon (2000), 6
Det finns stunder då man njuter av lugn och behaglig musik, sånt som Lambchop är bra på. Bandet kan det stilla och minimalistiska formatet, utan att det hela blir ointressant. Hyfsat sofistikerade arrangemang med snyggt blås och annat blir det bitvis. Men: rastlösheten hotar. Nu går inte precis allt i ett malande lunk. En snygg fartökning sker med Up with people och några fler alster. Mättnad uppstår efter ett tag, dock, och när smetiga countryslingor tar över ljudbilden riskerar tålamodet tryta. Falsettsången kunde man också sluppit. Petrified florist som dyker upp mot slutet är rätt mäktig i sin stilla dramatik. Bästa låt: Up with people Is A Woman (2002), 7
Trots minimalismen händer det förvånansvärt mycket i musiken. Den är både stillsam och rik. Det är som om man somnar hela tiden, men att sångaren, Kurt Wagner, ändå lyckas hålla en kvar i ett tillstånd av skönt avslappnat insomnande men likväl vaket. Det är fint, men släpigt och vemodigt. Det vemodiga uttrycker sig som en intim, bitterljuv känsla. Reggaetakterna i avslutande titellåt är jag inte helt överens med. Detta bryter på ett irriterande vis mot hela albumets subtila känsla. Liksom förr med detta band saknas ett par större nummer; det är som att det minimalistiska formatet kväver lite för mycket. Bästa låt: The new cobweb summer Damaged (2006), 6
Några för Lambchop karaktäristiskt böljande klanger inleder. Det rör sig om försiktiga och tjusiga arpeggion på stålstränggitarr. Musiken är drömmande, stilig, avstressande och ren. Lambchop är minimalism och så på det mjuka sättet, inte det kliniskt ekande. De mest innerliga låtarna inkluderar inledningen och vissa partier här och vissa partier där. Damaged är behaglig att flyta med i, i den mestadels stilla brisen, men risk för stiltje föreligger. Vid några enstaka tillfällen sker någon tempoväxling eller annan brytning. Mest dramatiskt blir det sist: en låt med titeln The decline of country and western civilization kräver kanske några mer eskalerande takter. Bästa låt: Beers before the barbican OH (Ohio) (2008), 7
Musiken är sammetslen och subtil, och flera gånger alldeles utsökt. Soft snäll pop, med influenser från salsan, alternativcountryn och vad vet jag. Lambchop kan konsten att med bara ett litet anslag på pianot eller pling på gitarren skapa ny vacker stämning i en låt. Bra för dynamikens skull är att det finns några upptempolåtar. Men allra bäst är Lambchop i några av de försiktiga och intima numren: A hold of you, Slipped dissolved and loosedoch särskilt I'm thinking of a number. Det blir segt på sina håll, men musiken gör sig bra om man är i behov av lugnet. Bästa låt: I'm thinking of a number Mr. M (2012), 7
Minimalistrockarna är tillbaks med ett dämpat album. Mr. M är en särskilt långsam och vemodig skiva, som handlar om en musikväns bortgång. Med tanke på temat kanske man bör ha överseende, men det hade inte varit fel med mer liv och infall för när de kommer sker det med finess. Till de intressantare numren hör Gone tomorrow, som har lite snabbare tempo och muntrare klang, men det bästa med låten är dess långa småjazziga outro. Gar är en mysig och finurlig instrumentell låt perfekt placerad i mitten. Den som håller sig vaken kan se fram emot tjusiga harmonier mot slutet. Bästa låt: Gone tomorrow Flotus (2016), 6
En irriterande datorförvrängd röst hörs rakt igenom albumet. Det är inte helt lätt att förstå poängen med den, dels för att sådana påfund är tramsiga i sig, dels för att sådant inte passar Lambchops minimalistiska pop. Tilltaget framstår som ett nyfiket experiment. Fel blev det. Musiken är bitvis annars hyfsat fängslande: en lågmäld eletronica med dubstep och subtila jazziga inslag av blandad art. Hela tiden präglas den av varma harmonier och klanger. Det saknas saker som sticker ut kanske. Alltihop avslutas med ett 18-minutersnummer i form av The Hustle, en avkopplande rytmisk historia. Som ett tåg som tuffar om natten. Bästa låt: The Hustle |