Led Zeppelin
Led Zeppelin I (1969), 8
Musiken är pulserande och inlevelsefull. Släpig blues varvas med folk och ylande hårdrock. Jag roas av den fina allsången Your time is gonna come, som har ett skönt orgelintro. Jag gillar nakna, sega och vemodiga Babe I’m gonna leave you. Likaså gillar jag Dazed and confused som börjar med långsam blues men efterhand bjuder på sköna växlingar i tempo och intensitet. Stundom blir musiken lite trög och kanske alltför fjättrad kring bluesen. Men musikerna briljerar. Allra mest Jimmy Page och då både på akustisk och elektrisk gitarr, såsom i instrumentella Black mountain side. Fräck avslutning medHow many more times. Bästa låt: How many more times Led Zeppelin II (1969), 8 Led Zeppelin följer upp debuten på ett snarlikt sätt: tung blues med tydliga folkliga influenser som stundtals bryter loss i hårdrock. Soundet är unikt med Bonhams tunga trummor, Pages skickliga gitarrsolon, Johns smått jazziga basspel och Plants vibrerande sång. Musiken är intensiv och pulserande, med både dynamiska riff och fina balladpartier. Inlednings- tillika stora genombrottslåten Whole lotta love överväldigar mig inte. Den tenderar att stampa på samma fläck, liksom en del övrig musik gör här. Jag gillar särskilt What is and what should never be och Ramble on. LZ II avslutas ungefär som den började: med Bring it on home. Bästa låt: Ramble on Led Zeppelin III (1970), 9 Det sägs om Trean att den är ett kliv bort från den hårda rocken med mer folklig och akustisk framtoning. Det kan det ligga något i, men mycket känns igen från tidigare. Tyngden finns kvar, om än lite mindre framhävd. Och folken fanns där tidigare, förvisso klart mer framhävd här. Folkvisorna är för övrigt riktigt bra och matchas skönt mot de mer tunga inslagen och Plants intensiva och briljanta sång. Trean har en sugande, galopperande start med klassikern Immigrant song. Den är suverän, men även den långa, långsamma, vackra och samtidigt innehållsrika bluesen Since I've been loving you drabbar mig. Bästa låt: Immigrant song Led Zeppelin IV (1971), 10 Led Zeppelins mest legendariska album inleds tungt med ett par låtar som omväxlande mullrar, stöts och öser fram. Den utsökta folkliga balladen The battle of evermore följer därpå, där Plant ylar underbart sensibelt och som ger den rätta känslan inför det episka verket Stairway to heaven. En låt som knappast behöver närmare beskrivning. B-sidan fortsätter med tunga, sugande, smått hypnotiska låtar. Förutom de dundrande rytmerna, effektiva riffen och trollfolkliga inslagen så är det i mångt och mycket Plants eminenta och inlevelsefulla sång som gör musiken. Ta bara Going to California: fullständigt lysande sång mot bakgrund av fullständigt lysande akustisk gitarrarpeggio. Bästa låt: Stairway to heaven Houses of the Holy (1973), 7
Led Zeppelin drabbas av experimentlusta, något jag inte är helt förtjust i. Men vi börjar med det bästa: The rain song. Sången, som är gruppens mest utpräglade rockballad hittills, är fantastisk. Tyvärr finns inga andra stunder som är i närheten av dessa nivåer. Ett par inte alltför starka nummer, The Crunge och Dancing days, är Led Zeppelins försök till ett funkigare uttryck. Det svagaste numret är emellertid den efterkommande gräsliga reggaebiten D’yer mak’er. Man får ha ett stycke tålamod för att inte trycka på framåtknappen. Mot slutet skärps musiken. Musikerna briljerar många gånger, men skivan är för brokig och ojämn. Bästa låt: The rain song Physical Graffiti (1975), 8
Dubbelalbumet Physical Graffiti återspeglar vackert LZs hela repertoar: hårdrock, folk, country, blues, funk och tutti-frutti boogie woogie. Nivån varierar mellan mästerlig och bra. Flera av låtarna var avsedda för tidigare album, men gallrades ur. Några av dessa tillhör pärlorna, exempelvis explosiva The rover och den akustiska Bron-Yr-Aur där Page briljerar med gitarren. Bland de åtta nyskrivna låtarna återfinns Trampled under foot, In the light, Ten years gone och Kashmir. Alla dessa är bevis på att LZ verkligen inte lider av någon kreativ dipp. Den sistnämnda låtens dramatiska uppbyggnad och orientaliska toner kan knappast upphöra att fascinera nya generationer av lyssnare. Bästa låt: Kashmir Presence (1976), 5
Det exploderar från start med ett av Zeppelins episka alster: Achilles last stand. Ett tio minuter långt nummer utan crescendo och klimax – i kontrast till Stairway to heaven – men med ihärdig pulserande nerv, dundrande trummor och lysande gitarrer. Resten av skivan uppnår långt ifrån samma nivåer. Presence är en ojämn historia, tillkommen alltför hastigt. Musiken är tight, rytmisk och effektiv men inte alls så storslagen som tidigare. Page akustiska gitarrer saknas. Likaså Jones klaviatur och stråkarrangemang. Det här är således en slimmad produktion med vissa ljusglimtar men också några andefattiga låtar. Avslutande bluesiga Tea for one höjer upp stämningen lite. Bästa låt: Achilles last stand In Through the Outdoor (1979), 3
Page är vid det här laget långt nergången i heroinmissbruk och förmår inte längre fungera som kreativ motor. Istället får Jones kliva fram i förgrunden som kreatör. Det blir mer utrymme för klaviaturen men tyvärr har han snöat in sig i det senast syntmodet och svarar för ett antal ohyggliga, banala syntkavalkader. Den över 10 minuter Carouselambra bygger på en äckligt pompös syntetisk grund. Jag gissar att låten tänks representera albumets Stairway to heaven, Kashmir och Achilles last stand vilket bara övertydligt symboliserar gruppens kompletta sammanbrott. Några låtar på a-sidan är trots allt hyggliga, exempelvis samban Fool in the rain. Bästa låt: Fool in the rain Coda (1982), 4 Zeppelin fullföljer sin resa i den tunna luften och faller platt till marken. Bonham har supit ihjäl sig, och även Zeppelin dör. Det var en exempellös interaktiv grupp som krävde sina fyra grundpelare. Coda är ett sista ihopskrap av överblivet material från perioden 12 år bakåt och som någon tyckt förtjänar publicering, förmodligen mest för att mjölka pengar. Nåja, man håller sig en bra bit över lågvattenmärkena från föregående skiva. Syntexperimenten är i stort sett borta. Coda är också en relativt homogen och fartig skiva som fungerar att lyssna på under en bilfärd, men materialet når inte upp till LZ-klass. Bästa låt: Wearing and tearing |