The Lemonheads

It's a Shame about Ray (1992), 7
Lemonheads har här tvättat av sig de gapigaste post-punk-dragen för en mestadels snygg, mysig och melodiös brittpop. Rätt enkel och opretentiös sådan. Albumet innehåller 12 låtar, men är ändå under halvtimmen lång. Låtarna innehåller inga avancerade arrangemang, men vinner på det melodiösa och harmoniska anslaget. Frontfiguren Mando sjunger mjukt och tilltalande, även om den pojkaktiga gapigheten låter sig skina igenom på några ställen. Höjdarnumret är It's a shame about Ray men det finns fler fina mjuka bitar som My drug buddy och Hannah & Gabi. Några låtar känns som transportsträckor, vilket är ett problem med tanke på albumets korta längd.

Bästa låt:
It's a shame about Ray

Come On Feel the Lemonheads (1993), 6
Starten med The great big no, Into your arms och It’s about time är lika okonstlad som oemotståndligt förförisk och övertygande. Konst kan även skapas av enkel melodi, refräng, vänliga ackord och några effektiva riff. Renodlad tjusig indie-pop! Därefter varierar det. Det finns ett mittparti där det är en publik som inte jag tillhör som ska tillfredsställas: nu med ännu enklare struktur fast med annan takt och snärtighet. Post-punk-sidan av Lemonheads ska visst få sin del. Bitvis träffar Lemonheads bull’s eye, men som helhet betraktat behövs mer av det goda. Trist att avslutningen handlar om 15 minuter komplett meningslös ljudskrammel.

Bästa låt:
Into your arms