John Lennon
|
John Lennon/Plastic Ono Band (1970), 5
Det är intressant att detta Lennons första soloalbum, med Yoko Ono, är så hyllat av en enig kritikerkår. Orsakerna kan man fundera på. Jag ingår inte i denna konsensus. Några låtar är i mina öron oerhört sega och ansträngda. De påminner om en sån där dröm när man klibbat sig fast och inte kommer någon vart. Jättefula Mother ingår i den kategorin och även Well well well. Det finns säkert någon konstnärlig aspekt i dessa, inklusive Lennons vedervärdiga primalskrik, men det är inget jag begriper mig på. I en recension ska man vara rättvis också: Det finns flera starka nummer. Bästa låt: Working class hero Imagine (1971), 5
Imagine inleds med fantastiska Imagine. Som låt nummer tre hörs nästan lika vackra Jealous guy. Mellan dessa sensationella pianoballader har Lennon sensationellt nog placerat en hopplöst fjantig vilda västern-blues. Det ska visa sig att hela skivan är oordnad och varvar mästerverk med smått obegripliga bottennapp. Förutom brist på flöde och sammanhang förundras och irriteras jag över det platta och skramliga soundet. Kunde inte Lennon/Ono/Spector prestera bättre ljud? Skivan rymmer gränslösa kärlekshyllningar till Yoko Ono, vilket påminner om fundamentalistisk religiös hängivelse. Här ryms också en hatlåt riktad mot Paul McCartney: how do you sleep? Vilket mest belyser Lennons smaklöshet och avund. Bästa låt: Imagine Mind Games (1973), 5
Fin är inledningen med titellåten, här fylls rummet av en atmosfärisk smäcker ballad. Sedan kommer Tight a$ och den låter helt och hållet som Bob Dylan, men det är Lennon som gjort den, vilket förstås är helt i sin ordning. I Bring on the Lucie (Freda People) låter John som George Harrison. Som vanligt blandar Lennon högt och lågt. Sett positivt är albumet brokigt. Det enda Yoko Ono varit med och gjort i skivan är en låt på 3 sekunder, som också är helt tyst, vilket kanske är tur. Mellan varven blir det country och en del annat segt lim. Bästa låt: Mind games Walls and Bridges (1974), 5
Albumet är ungefär lika ojämnt som Lennons tidigare. Om flödet mycket övrigt att önska. Albumet saknar tyvärr inte magplask: Surprise surprise är gräslig och varför avsluta skivan med urfula Ya ya? Så har vi ett gäng ganska anonyma saker. Old dirt road är okej att lyssna på men känns som ett svagt försök att göra en Imagine eller Jealous guy. Bland roligheterna finns hurtiga Whatever gets you thru the night och så gillar jag sensibla Bless you och sunkiga Steel and glass. Särskilt gillar jag #9 dream som är hur läcker som helst och föregångare till hur mycket som helst. Bästa låt: #9 dream Double Fantasy (1980), 4
Så dags för Lennons sista album innan tragedin. Ono och Lennon delar på låtproduktionsansvaret. De varvar sina mycket divergerande skapelser: varannan herrarnas/damernas. Det är tokigt, för det finns få beröringspunkter mellan dem. Ono kör med experimenterande, smått urflippade popalster. Lennons låtar tenderar åt balladhållet, smidiga, vackra och sentimentala sådana. Flödet blir således kasst, förutom möjligen övergången mellan I’m losing you och I’m moving on. Onos bitar har jag överlag svårt för (Yes, I’m your angel har finess). Lennons är ojämna. Det finns dåliga, men så finns också Beautiful boy (darling boy), Watching the wheels och framför allt så finns Woman. Bästa låt: Woman |