Love

Love (1966), 5
Här låter rocken som den vore i dess förhistoriska tid, vilket den ju så gott som är.  Ruffigt och otyglat. En slags skramlig garagerock från mitten av 60-talet känns väl idag kanske inte helt och hållet som örongodis. Den som iakttar noggrant kan ändå upptäcka gobitar såsom läckra grooves eller skönt porlande sologitarr i Softly to me. Det finns flera rätt mysigt burriga låtar och Arthur Lees dunkla sång gör sitt till stämningen. Även om det är svårt att hitta något riktigt fantastiskt här så kan någon form av potential anas någonstans bortom tonerna och taktslagen. Någon slags mörk stämning.
 
Bästa låt:
Softly to me
 

Da Capo (1966), 6
Love är barockkänsla med mycket cembalo och andra roligheter. Love är en grupp som träffar rätt när det gäller konsten att sammanfoga finstämd sökande röst med övrigt sound: Arthur Lee betyder mer än mycket för sammanhanget. Da Capo alternerar mellan ett råare uttryck och mer blommiga arrangemang. Bitvis blir det tvära kast mellan stilarna. B-sidan består av 19 minuter långa Revelation, något av de första exemplen av sådana långa låtar i rockgenren. Den är okej. Mitt i hörs lite för många hulkningar och annat fult. Lite senare hörs bättre saker: mer jazzinspirerat jam med fint blås. Helheten hade kunnat friseras.
 
Bästa låt:
She comes in colors

Forever Changes (1967), 8
Här har vi 60-talet. Så här låter skön musik från detta färggranna decennium. Smäckert, blommigt och psykedeliskt. Med mycket stämsång och inslag av både ängar och slottskammare. Så här ska man blanda och balansera flum och folk. Nakna människor springande omkring och struttandes i en österrikisk hage. En hel del roligheter skulle kunna nämnas, men ska man nämna en så tycker jag Flamenco-trumpeten i den inledande Alone again or är oslagbar, i alla fall nära på. Albumet rymmer ingen "Light my fire", men imponerar med alla dess fina och subtila arrangemang. En känsla av välbehag och munterhet etableras i rummet.

Bästa låt:
You set the scene

Four Sail (1969), 8
Mycket skiljer sig från föregående album, t.ex. att det bara är frontmannen Arthur Lee som är kvar. Besättningen i skeppet är nytt. Bitvis är det en ruffigare och hårdare rock som spelas, med tyngre hårt distade gitarrer som påminner en del om Cream. Första låten August är som ett riffande intro till hela albumet och sätter an tonen. Uttrycket varierar också. Något av Lees mörkare, mer subtila melodier och harmonier, är bevarat. En fin låt som Nothing har inslag av detta. Av albumets tio nummer är de flesta solida, några bättre än så medan ett par inte riktigt räcker till.   
 
Bästa låt:
Nothing

Out Here (1969), 6
Det blir någon form av påträngande gospelstart på dubbel-LP:n genom I’ll pray for you. Sedan fortsätts det med country, därefter en mörkare rockballad och annat som hörs är lite blues och lite jazz. Här serveras alltså varierat smörgåsbord av 60-talsrätter. Experimenteras görs det ihärdigt i en elva-minuters låt i form av ett utdraget solo på slagverken. Det hade räckt med de första tre melodiösa minuterna. En annan elva-minuters låt, även den instrumentellt upplagd, är betydligt roligare och laddad med vassa wahwah-gitarrer. Detta ojämna dubbel-album innehåller både skräp och sofistikerade bitar. Det skulle helt klart bara ha varit en vanlig enkel-LP.
 
Bästa låt:  
Nice to be