Phil Lynott

Solo in Soho (1980), 6
Jämfört med Thin Lizzy uppvisas här en klart softare sida. Förvisso finns några tunga riff och komp.  Själva titellåten har en reggaelunk över sig, vilket stör den annars luriga känsla som skulle ha skapats. A child’s lullaby är småkul med både latinorytmer och barock. När Phil sjunger om Girls blir det fagra melodier och känsla i sången. Men tyvärr har smak för blöta syntmattor drabbat honom, som i denna låt. Somliga ljud i albumet hade sitt bäst-före-datum. För övrigt är skivan ojämn. Talk in 79 avslutar alltihopa, med mycket prat om punk. Det är basen man vill lyssna på här.
 
Bästa låt:
Talk in ’79

The Phil Lynott Album (1982), 5
Det här är en ojämn skiva. En potpurriskiva. Vi hör tröttsamma syntnummer. Märklig kabaré-pop. Funk. Eller mer försök till det. Dire Straits-rock. Lite stänk av Thin Lizzy. Vi hör också ljuvliga vaggviseballader: Cathleen men fr.a. fantastiska Growing up. Vem kunde tro att Lynotts röst skulle matcha sådana låtar så som han gör? Just Growing up är en okänd musikjuvel som mer än väl matchar Beatlesmedlemmarnas allra vackraste alster. Det är en låt gjord för en sax mitt i, och det är precis vad som framträder där. Mel Collins spelar. Bara synd att känslan helt omintetgörs av följande bombastiska Yellow pearl.
 
Bästa låt:
Growing up