Marillion

Script for a Jester’s Tear (1983), 7
Nu i tider av postpunk, new wave och jingle-janglepop ska det bli symfonirock igen. Medan Genesis urartat till någon slags alldaglig arenapop sticker Marillion ut med en del dramatiska arrangemang som inte lite påminner om nämnda grupps tidiga dagar. Detta med en sångare med en smått enerverande ljus och gnällig röst: Fish. Inte är den slätstruken i alla fall. Musiken är komplex, dramatisk, teatral, och något högtravande. Ett plus är rytmiken och jag drabbas av det klara, ekande och rymliga soundet som impregnerats av reverb. Trots händelserika arrangemang kunde låtarna forcerats fram mer effektivt. Det gäller särskilt sega Chelsea Monday.
 
Bästa låt:
He knows you know

Fugazi (1984), 6
Marillion lyckas skapa ett snyggt och mångfacetterat ljud, om vi till viss del bortser från synten. Det finns mycket atmosfär i soundet. Framför allt gillar jag de vibrerande, ekande gitarrerna i bakgrunden och de smattrande, rullande trummorna. Albumet inleds och avslutas friskt med två kvalitetsnummer i vardera änden. I mitten finns en del övrigt att önska. Ett par låtar är hopplöst sega, Fish hopplöst gnällig och känslan bitvis hopplöst nedstämd. Det känns otillfredsställande att denna grupp med sina musikaliska kvalitéer och samspelthet ska behöva orsaka långa partier tråkig lyssning. Potentialen är så mycket högre. Det hörs i den dramatiska avslutningen.
 
Bästa låt:
Fugazi

Misplaced Childhood (1985), 9
Här komponeras snygg, händelserik och skickligt sammansvetsad symfonisk rock. Soundet är luftigt och låtarna innehåller spännande stämningar och detaljer. Jag gillar rytmiken, den följsamma basen och framför allt de knivskarpa ekande gitarrerna som ljuder en bit bort. Keyboarden har sin roll också, även om den kanske inte överlevt tiden lika väl. Fish nasala röst är en del av soundet, karismatisk och säregen som den är. Vissa stunder passar den bättre än andra. A-sidan består av en serie ihopvävda pampiga nummer med Keyleigh och Lavender som utmärker sig. B-sidan är uppbyggt med ett liknande mönster och inleds med värsta Djungelboken.

Bästa låt:
Blind curve

Clutching at Straws (1987), 9
Rummet fylls av storslagen, pompös symfonisk rock av en vältajmad, mångbottnad och dynamisk sort. Allt är pricksäkert in i minsta taktslag, anslag och andetag. Marillion har vid det här laget uppnått en slags perfektion i sound och samklang. Närhet och distans matchas ypperligt så att lyssnaren får en känsla av ett böljande landskap där vissa saker pågår i den omedelbara närheten medan annat lurar en bra bit bort i horisonten. Var finns vildvittrorna, undrar man. Att Marillion nått sin höjdpunkt kanske Fish kände och förstod, för i och med Clutching at Straws var han klar med gruppen. Ingen dålig sorti.

Bästa låt:
Warm wet circles