Laura Marling
|
I Speak Because I Can (2010), 7
Hon är 20 år. Hon låter äldre. Hon har en röst och sätt att sjunga som påminner lite om Joni Mitchell, fast klart mörkare. Hon är knappast först med att ha inspirerats från den källan. Det kvittar. Rofyllt är det att lyssna på Laura, och jag gillar hennes skogsmörka melodier. Det finns låtar med dramatiskt anslag på gitarren och böljande bakgrundsackompanjemang med diverse stråkar och annat. Och så finns det låtar med försiktiga gitarrarpeggion och trolsk kör. Materialet håller hög nivå, utan att något riktigt eskalerar i höjden. Den avslutande låten är titellåten och den har några extra spännande ackord. Bästa låt: I speak because I can Once I Was an Eagle (2013), 7
Marling bjuder på folkvisemogen röst, spännande rytmer och farliga melodier. Albumet myllrar av luriga ackord som får en att undra framåt mot något förväntansfullt, kanske hotfullt. Det har ett spännande flöde med sviter av låtar som sömlöst övergår i varandra. Musiken tillfogas ett halvt kryddmått Nick Drake, ett kryddmått Joni Mitchell, några stänk Fleet Foxes och flera matskedar Laura Marling. Något att diskutera är om albumet borde ha bantats något. Det består av 16 låtar och är över timmen lång och vissa konstruktioner upprepas mycket. Men jag tycker inte det. Det är just allt detta upprepande som skänker albumet karaktär. Bästa låt: Pray for me Short Movie (2015), 7
Något mystiskt är det med hennes sätt att sjunga och i hela atmosfären i sångerna. Fantasin triggas. Tankarna förs kanske till några avlägsna ödsliga spöksjöar, eller vad som helst. Det finns en slags lågmäld dramatik, dynamik och intensitet i musiken som går utöver kategorierna folk och rock på något obestämbart vis. Elgitarren gör entré i hennes repertoar. Jag gillar hur den subtilt och smidigt följer sången i Walk alone. Medan False hope och Gurdjeff’s daughter har skönt driv kan man i de lugnare låtarna söka efter tjusiga men försiktiga stråkarrangemang eller andra ekande ljudlandskap som bygger stämningshöjande ljudvägg bakom sången. Bästa låt: Gurdjeff’s daughter Semper Femina (2017), 6
Albumets första verser känns kvicksandsega. Första känslan är alltså fel, men det tar sig rätt kvickt. Albumet går förvisso inte särskilt hastigt i början. Wild fire och Don’t pass me by är ganska tjusiga. The Valley överraskar med vackra stråkar. I kombo med böljande gitarrarpeggio resulterar det i fina dalgångsdimmor. Semper Femina är trevligt och intimt, men är en bit under höjd vad Marling kan. Försiktigt i överkant. Avslutningen med Nothing, not nearly avviker en del, först med några snärtiga riff och skönt sökande verser och sedan mer larmande på gitarren. Något här får mig att tänka på A Camp. Bästa låt: Nothing, not nearly |