The Mars Volta
​

Deloused in the Commatorium (2003), 6
The Mars Volta uppenbarar sig som ett nytt band på stjärnhimlen som lirar explosiv symfonisk hårdrock parat med (latino)jazz, om den kombinationen nu är möjlig. Musiken går ofta i pepprande rapido. Det är en utmaning att hänga med i berg- och dalbanan. Musiken hamnar periodvis i ylande infernon, och det gäller inte minst den karismatiske sångaren Cedric Bixler-Zavala. Spännande blir det i de mer lugna partierna då ofta mycket pågår en bit bort i bakgrunden. Kasten är lite för tvära och musikerna lite för besatta att uppnå teknisk briljans för att egentlig njutning ska ha sportslig chans att infinna sig.
 
Bästa låt:
Eriatarka

Frances the Mute (2005), 7
Koncentration krävs. När rätt fokus och sinnestillstånd infinner sig kan skön njutning uppstå genom att följa bergodalbanan. Musiken rör sig i alla ledder: tempo, kulör, världsdelar, volym och avstånd. Ena stunden är den en bra bit bort någonstans, knappt förnimbar, lurande med några ekande och darrande gitarrer. Andra stunden exploderar den precis mitt i alltihop. Man insåg först efteråt att man befann sig i stormens öga. Vissa partier är utomordentligt eggande. Ett exempel är den oerhört tunga och grooviga starten av Tarantism. Ett annat är Con Safo: ett eskalerande saxofoninferno där så småningom ett hypnotiskt skönt groove tränger sig fram.  
 
Bästa låt:
Con safo

The Bedlam in Goliath (2008), 5
Gillar man inte de första sjutton sekunderna av albumet är det nog lika bra att låta bli att lyssna på det. Rakt in i tornadon skickas man. Musiken är som kvicksilver, omöjligt att få kontroll på. En mer extrem motsats till minimalism står inte att finna. Här maxas allt. Felet är således brist på balans, finess, måtta och melodi. Och detta pågår under hela 75 minuter. Men så har vi tack och lov själva Goliath, albumets mittpunkt och mästerverk. Bäst av allt är den infernaliska eskaleringen mitt i låten följt av ”Never heard a man speak like this man before”.
 
Bästa låt:
Goliath