Massive Attack

Blue Lines (1991), 7
Blue Lines sägs vara starten för genren trip-hop; en souljazzig, ruvande, kontemplativ hip-hop. Här ryms många sköna rytmer och grooves. Och olika sångstilar som kombineras effektfullt. Skivan är ganska ojämn. Vissa stunder ligger musiken för nära medioker soulpop och det händer att den blir för tunn. Jag har lite svårt för sångaren Horace Andy som dyker upp här och där. Speciellt irriterande är hans överdrivna vibrato. Nåväl: mycket kul händer i låtarna och det vidmakthålls en ljuvligt mjukt gungande känsla rakt igenom albumet. Blue Lines, Five man army och Unfinished sympathy är exempel på utmärkta låtar som vittnar om påhittighet.

Bästa låt:
Five man army

Protection (1994), 7
Protection inleds med utsökta Protection. Med markerad takt drivs låten långsamt men bestämt fram och sången som framförs i denna låt av Tracey Thorn är inget annat än exemplarisk. Den nakna och sårbara stämman skapar en empatiskt, inbjudande känsla. Följande Karmacomaär betydligt hiphoppigare i sin rytm och sång men bär på samma sköna ödsliga känsla. Det blir mycket effektfullt att placera dessa både påfallande lika och olika låtar efter varandra. Musiken varierar i kvalitét men är rakt igenom saktfärdig, dunkel och kontemplativ. Åtminstone tills den komplett usla avslutningen med en obegriplig version av The Doors klassiker Light my fire.

Bästa låt:
Protection

Mezzanine (1998), 9
Det låter nästan som en insekt som kravlar fram när skivan sakta surrar igång med Angel. Det blir hur som helst oerhört suggestivt, mörkt och tungt. Musiken är långsamt rytmiskt, fantasieggande och lite så där farligt smygande. Så fortsätter det i stort sett hela tiden. På en mycket hög nivå. Musiken rymmer otroligt sköna och välavpassade kontraster och effekter. Albumet hade varit fulländat vore det inte för den bleka Man next door mitt i. Möjligen hade låten varit överkomlig om man sluppit Horace Andys gräsliga vibrato. En kontrast är Elisabeth Frasers fantastiska sång i de fantastiska Teardrop och Group Four.

Bästa låt:
Inertia creeps

100th Window (2003), 8
100th Window är än mer dämpad än Massive Attacks tidigare produktioner. Musiken är trolsk och djup. Stämningen är försjunken och musiken drivs fram i smygande takt. Efter en stressad arbetsdag kan det vara vilsamt att lyssna på detta, men det kan krävas en stunds förberedelse av meditativ art för att verkligen förmå sjunka in i det långsamma tempot och den ödsliga, monotona stämningen. 3D snarare viskar än sjunger låtarna, vilket bidrar till den mystiska, lite farliga stämningen. 100th Window har en lysande helhet, men delarna når inte upp till föregångaren Mezzanines rent av svindlande toppar. Bortsätt från den avslutande Antistar.

Bästa låt:
Antistar

Heligoland (2010), 5
Heligoland har en ton och klang som gör att jag inte vill återkomma. Atmosfären är så mörk, instängd och klaustrofobisk att det blir svårt att andas. Massive Attack har förvisso aldrig skapat extravert musik. Men förr engagerade den. Jag saknar de spännande suggestiva eller meditativt avstressande uttrycken. Mycket är sig likt förvisso: stilen, basgångarna, viskningarna, melodierna, låtarna. Heligoland är inget hafsverk, vilket vore konstigt då sju år förflutit sedan 100th Window. Nej, låtarna är inte tunna, men inte heller kan vi bortse från att den bästa inte kommer i närheten genomsnittlig standard i det nu tolv år gamla mästerverket Mezzanine.
 
Bästa låt:
Rush minute