Mazzy Star
|
She Hangs Brightly (1990), 7
Mazzy Star lirar en avskalad, psykedelisk country-indierock, eller vad ska man kalla det? Lågmälda, släpiga takter och stundtals ganska mystiska toner. Det är en blandning av The Doors och Neil Young. Särskilt mystiskt blir det med titellåten She hangs brightly. Sångaren Hope Sandoval sjunger distanserat och flummigt; en sångstil i tiden. Hope är bra på att få det låta engagerat oengagerat. Allt som allt ges ett intryck av lågbudgetproduktion och det är nog ingen slump. Det kan kännas som musikmaskineriet går på tomgång mellan varven, men jag har överseende för här har vi en grupp med ett nytt distinkt uttryck. Bästa låt: Blue flower So Tonight That I Might See (1993), 8
En u-formad skiva: det börjar lysande, segnar en aning i mitten, och växer till skyhöga höjder mot slutet. Det är urtjusiga Fade into you som inleder och följs upp av mäktiga Bells ring. Slutet med Into dust och sist den Velvet Underground-monotona So tonight that I might see är inte sämre. Det som sker däremellan är inte fel men når inte samma höjder. Alltihop är nedtonat, naket, långsamt och drömskt. Inget går fort. Tonerna tillåts dröja ut i ett organiskt ekande sound. Många element bidrar till den atmosfären: försiktiga stråkar, slirande gitarrer, slingrande gitarrer, ett enkelt arpeggio, Hope Sandovals röst. Bästa låt: Into dust Among My Swan (1996), 8
Man kan tycka att allt går i det sömnigaste laget. Tungsint. Det kan kännas som en av de där drömmarna när man tycks sitta fast och aldrig kommer till målet. Det verkligt tjusiga i Mazzy Stars musik, emellertid, handlar om de stunder mitt i all lågmäldhet och enkelhet när plötsligt några lysande ackord, anslag och toner uppenbarar sig. Det behöver inte handla om mer än några drag på stråken. Vissa grupper bygger karriär på hyperdistade gitarrer för hela slanten. Mazzy Star, i minimalistisk anda, lägger på sådant mycket sparsamt. På några ställen i albumet dyker det upp. Sådant skapar effekt. Bästa låt: Take Everything Seasons of Your Day (2013), 8
17 år har gått, men tiden tycks ha stått still. Eller kanske bara att gruppens utomordentliga sound blivit ännu mer moget och lagrat, som ett årgångsvin? Vad som uppenbaras är ett antal fantastiska klanger och ackord. Ingen onödig ton slås an, ingen onödig glidning på slidegitarren. Hope sjunger lika vackert som aldrig förr. Seasons of Your Day är musik att bli lycklig till. Nära perfekt vore det om inte countrydängan Lay myself down stör känslan. Men ett lockande komp har den, måste medges. Tyvärr lyckas inte följande Sparrow att återkoppla känslan. Därefter avslutas albumet med ett par bitar lerig deltablues. Bästa låt: Common burn |
|