Paul McCartney
|
McCartney (1970), 5
Först ut med att släppa ett soloalbum efter The Beatles upplösning är Paul. Jag har svårt att tro att Paul tänkte sig att detta skulle slå världen med ännu mer häpnad. Kanske ville han uppnå omvänd effekt? En lågmäld, jordnära och bluesrotig McCartney hörs här. Jag häpnar över detta till synes hafsiga hopplock och produktion. DIY- och lo-fi-ambitionerna är övertydliga. Det förekommer rent bedrövliga partier, såsom kompet i Hot as sun. Mycket hade polerats bort om McCartney hade haft kompetenta rådgivare eller samarbetspartners. Fast inte allt: McCartneys känsla för ljuva melodier, markerade rytmer och roliga arrangemang kan spåras mellan spåren. Bästa låt: Maybe I’m amazed Ram (1971), 8 (med Linda McCartney)
Paul lyckas bättre här, nu med partnern Linda. Ram är betydligt solidare än solodebuten. Paul behåller sina leriga stövlar på, men det är samtidigt en yvig, färggrann äng han och Linda odlar fram. Hela oktaven får vara med och jag gillar de markerade rytmerna, kompet och stompet. Kvaliteten skiftar förvisso, och det finns stunder då en har svårt att ta musiken på fullt allvar, exempelvis inledningslåten. Stämning uppstår mot slutet med allsångssköna Long hair lady, den pigga mellanlåten Ram on och sedan avslutande The back seat of my car. Men det funkar inte när ex-Beatlen tar i så brallorna spricker. Bästa låt: Uncle Albert/Admiral Halsey Tug of War (1982), 6
Detta är första soloskivan efter Wings. Inledande Tug of War är en riktigt fin låt, om än något pompös med sitt blås- och orkesterarrangemang. Övergången till den lite smågrooviga Take it away skapar en utmärkt kontrast, och jag njuter av bakgrundskören här. Kontraster verkar för övrigt vara röda tråden i detta album. Det blandas hej vilt med klassiskt arrangemang, smäckra ballader, fusion, rock 'n roll och smörig pop. Det blir rörigt. Det faller sig naturligt att man gillar vissa nummer bättre än andra. Men McCartney sprider glädje och ljudet kunde inte vara så mycket bättre än så här årgång 1982. Bästa låt: Take it away Pipes of Peace (1983), 6 Albumet innehåller en blandad kompott av mysiga poplåtar, smöriga ballader, discosoul och lite fusion. Michael Jackson får vara med i ett par duetter med hyfsat resultat. Här som förr visar McCartney prov på sin fallenhet för mysiga melodier och klatschiga detaljer. Och här som förr händer det emellanåt att trudelutterna blir för gulliga och tillrättalagda. Produktionen är det inget fel på. Den klara ljudbilden imponerar. Men liksom i Tug of War blir kasten mellan stilarna för tvära. Jag får nästan en musikalkänsla när jag lyssnar på skivan, vilket faktiskt inte är något att jubla över. En musikal utan röd tråd. Bästa låt: Pipes of Peace Flowers in the Dirt (1989), 4
Detta är en extremt ojämn skiva. Vi börjar med det bästa: hurtig inledning med My brave face och relativt tidigt i albumet placeras ett bra parti med Distractions, We got married och Put it there. Här förlitar sig artisten på smak och finess och utstrålar inget behov av att maximera resurserna. Annars lyser frånvaron av kreativitet. I Don’t be careless love är sången odräglig och jag lider alltför många gånger av diverse klichéer och förutsägbarheter. Elvis Costello som medkreatör av vissa alster har inte varit ett vinnar-recept. Det fungerar bättre när McCartney skriver själv, förutom odrägliga reggae-numret How many people. Bästa låt: Put it there Flaming Pie (1997), 7
McCartney har inte alltid kunnat variera sig med måtta men här hänger trådarna ihop fint. Albumet är rätt lågmält och finstämt, men saknar inte tempo eller variation. Det förekommer flera finurliga melodier, takter och riff. Bland trevligheterna hittas en cool blues i Used to be bad, ett par fina kammarballader i Somedays och Calico skies och en vacker vaggvisa i Little willow. Jag gillar de enkla men effektiva arrangemangen, exempelvis förvånas man hur bra If you wanna funkar utan några särskilda krusiduller. Synd att det tas i lite för mycket i Beautiful night såsom det kan göra för Paul ibland. Bästa låt: Calico skies |