The Men
|
Open Your Heart (2012), 8
2012 års rakaste rock står The Men för. Det är energiskt och uppfriskande. Musiken framkallar en impuls att använda simpla uttryck som en ”rak vänster” eller något liknande, men det är en form av beskrivning jag inte riktigt står upp för och den är inte heller rättvis för att karaktärisera det som The Men har hittat på därför att deras musik har en inte oansenlig grad av sofistikation. Ta låtar som Animal, Oscillation, Please don’t go away, Open your heart och Presence och man hittar inte massvis med text men noggrant inpaketerat alla fina lager av monotoni, fräs och fyrverkeri. Bästa låt: Oscillation New Moon (2013), 7
Första låten känns en smula avvaktande trots att den heter Open the door. Det är en seg dörr. Sätts igång på riktigt gör det med låt nummer två. Då uppenbaras det livfulla i denna grupps sound och attityd. Flera bitar har stinget, exempelvis I saw her face som accelererar när känslan är att den ska fejda ut. Därefter kommer en instrumentell mellanlunklåt som fungerar som någon slags countryavbrott. Den i sin tur avlöses av ett frenetiskt brassande fyrverkeri: The brass. Så ska det låta. Och det fortsätter friskt. Än har inte männen blivit mossiga. Likväl kunde albumet varit snäppet tajtare. Bästa låt: I saw her face Tomorrow’s Hits (2014), 7
Något av bettet har sandpapprats bort. Det saknas lite av männens allra mest riviga och skitiga yrväderrock. Här är det mesta mer balanserat, lite i överkant, med referenser från säkra kort, exempelvis Dylan, Springsteen och R.E.M med sin jingle jangle-rock. Musiken har kompletterats med en blåssektion som skapar extra volym. Tanken är god att integrera en sådan, men snäppet mer kreativitet hade varit möjlig. I det stora hela, ska ändå sägas, upprätthåller männen sting i sin livfulla musik. Pearly gates är en härlig kanonkula. Albumet rymmer bara 8 låtar under 36 minuter så det finns ingen risk att fläkten mojnar. Bästa låt: Pearly gates Drift (2018), 5
En känsla av obehag växer i kroppen när sångaren – Perro tror jag det är – väser fram orden i inledande Maybe I’m crazy. Med en sådan olycksbådande start kan man förvänta sig någon slags eruption, men istället följer en sirapströg sorgballad. Musiken växlar rejält i tempo och ton. Flödet är obefintligt. En del bitar, exempelvis Secret light, alstrar energi. Jag gillar den oroliga harmonin som orsakas av en keyboard tillsammans med saxen där bakom. Musiken driver i sinom tid iväg bort nånstans. Det är svårt att få grepp om albumet. Bandmedlemmarna tycks bli ett år äldre för varje år. Männen mjuknar. Bästa låt: Come to me |