Mercury Rev
|
Yerself Is Steam (1991), 8
Här blir det en fräsande start med Chasing a bee. Den är fin i sina kontraster mellan en ylande gitarr och melodisk flöjt. Efter tredje låten ändras tonen åt det än mer dramatiska hållet med en sångare med gravallvarlig bas. Jag ogillar inte de frekventa tokerierna i albumet och jag gillar oljuden, allt skärande distade skrän speciellt när det paras med harmoniska klanger och melodier. Albumet avslutas med en sugande hypnotisk och mordisk 12-minuterslåt: Very sleepy rivers. Det är ett trevligt, ganska suggestivt, snudd på mäktigt album, med en teatralisk, symfonisk touch. Det är ett debutalbum och det bådar gott. Bästa låt: Chasing a bee Boces (1993), 6
Det börjar med ett över 10 minuter långt spralligt nummer: Meth of a rockette’s kick. Mercury Rev ger här, och inte i bara den låten, en del nytt innehåll till begreppet psykedelisk rock. Trickle down är en låt som är extremt modern för sin tid och samtidigt integrerar influenser från många passerade decennier: ett stycke kreativ explosion. I flera låtar är det många luriga saker som pågår samtidigt. Det kan bli lite för mycket. I Downs are feminine balloons visas stor känsla för det försiktigt subtila. Jag gillar den softa gitarren, den lockande flöjten och det hårda arbetet med cymbalerna. Bästa låt: Downs are feminine balloons See You On The Other Side (1995), 8
Mercury Rev har kommit att bli lite som att blanda Frank Zappa, The Beatles och Pink Floyd. Bara övergången mellan Racing the tide och Close encounters of the 3rd grade visar med all önskvärd tydlighet att bandet utgör ett centrum för kreativ explosivitet under perioden mitten av förra århundradets sista decennium. Arrangemangen är kreativa, spralliga, ombytliga, blommiga, spejsiga, tokiga, mastiga. Inte alltid ljuvliga dock, men här och där och faktiskt ganska ofta förekommer riktigt snygga melodier och harmonier. Trumpetsolot som uppenbarar sig parallellt med crescendot i första låten är en härlighet. En annan skönhet är gitarrsolot i Racing the tide. Bästa låt: Racing the tide Deserter’s Songs (1998), 8
Mycket är annorlunda. Soundet är polerat, fylligt, glansigt, mäktigt. Låter nästan som Supertramp på vissa ställen, men generellt vore detta en felbeskrivning. Ståtliga orkestrala arrangemang smyckar musiken. Det är stråkar och romantiska melodier, en del psykedeliska piruetter och blombuketter. Jag saknar tokerierna något, även om de lurar lite där bakom. I The Happy end (the drunk room) är de inte ens där bakom. I collect coins – en mysig instrumentell mellanlåt uppbyggd av ett övertydligt arpeggio som spelas från någon stenkaka, känns det som, och som skapar ett romantiskt retroskimmer – fogas knaset in på ett lysande vis. Albumet växer med tiden. Bästa låt: The Funny bird All Is Dream (2001), 7
Bandet fortsätter på den mjukare, eleganta och något mer strömlinjeformade stilen. Stämningen är vemodig, rent av dyster första delen av albumet, men samtidigt fin. Här hörs många spännande, friska och rena klanger. Jonathan Donahue sjunger naket och sårbart. Några kvinnliga sopranröster och någon barnstämma bidrar också till det sköra. Jag gillar det stora soundet med en rikedom av instrument – stråkar, såg, mellotron – som bygger upp en drömsk ridå där bakom. Jag hade gärna hört mer explosiva partier. I You’re my queen ösas det på lite mer, men utan att det händer särskilt mycket. Avslutande Hercules är mäktig i sin uppbyggnad. Bästa låt: Hercules Bobbie Gentry’s The Delta Sweete Revisited (2019), 7
Ytligt betraktat kunde man tro att Mercury Rev släppt den psykedeliska stilen. Detta kan tyckas låta som en serie smöriga ballader. Tycker man det behöver man lyssna mer. Det finns spännande saker under romantisk yta. Ett sago-landskap tecknas och poetiskt skimmer råder över musiken. Det är för övrigt Bobbie Gentry som gjort samtliga låtar. Men Mercury Rev och gästartisterna som pyntat dem. Alla nummer innehåller en gästartist, en kvinnlig sångare, och det är dessa som hörs mest. En krux med fler sångare än sånger är att flödet kan störas – vissa sjunger bättre än andra. Musiken kompenserar väl för detta problem. Bästa låt: Courtyard |