Midlake

Bamnan and Slivercork (2004), 7
Midlake debuterar med ett slags psykedelisk indiefolkalbum där det nog är meningen att känslan ska vara lite tillknäppt, vemodig och smålortig. Fast samtidigt med känsla av värme och välbehag. Tim Smith sjunger på ett skönt nonchalant vis, shoegazeinspirerat helt klart; och helt klart hör man ekot från Thom Yorke. Hela skivan är lite loj men så på ett positivt vis. Konstigt nog förs tankarna ibland till karusellmusik, av nån obegriplig anledning. Det kanske är några fåniga leksaksinstrument som snurrar i bakgrunden. Allt som allt hörs något som är gemytligt och hemtrevligt, men det är inget som helt lyfter till skyarna.  

Bästa låt:
I guess I’ll take care

The Trials of Van Occupanther (2006), 9
Sammetslen, gemytlig, folklig indierock. Det låter både väldigt vänligt och väldigt vemodigt. Samtidigt finns det både udd och driv i musiken, exempelvis i de utmärkta Head home och Young bride. Här ackompanjeras stämningsfyllda stråkar och snyggt riffiga gitarrer med effektivt slagverk. Balladen Branches får mig att vemodigt minnas det romantiska 70-talet. Det där lite brittiska. Även om nu Midlake är från Texas. Det händer nästan ingenting till en början, men den tidlösa refrängen och dess enkla pianoackompanjemang är alldeles urskogsljuvligt. Musiken briljerar så gott som hela tiden. Avslutningen är lite trevande, vilket inte överskuggar det faktum att albumet är strålande.

Bästa låt:
Branches

The Courage of Others (2010), 6
Det mjuka, fräscha soundet är sig likt sen föregångaren, men musiken ännu sorgsnare. Melankolisk rakt igenom. Det är vackert men musiken klingar i samma typ av vaggvisemoll hela tiden, i samma långsamma skogslunk. Finns det någon skiva överhuvudtaget med så lite variation? Varje låt är stilig och stämningsfull, några särskilt så, men det blir tradigt när man radar elva sådana låtar på varandra. Okej: Children of the grounds går aningen snabbare. Men den är också kanske den tunnaste biten. Något snyggt riff här och lite fina flöjter där, men i sin helhet är skivan en besvikelse jämfört med förra mästerverket.
 
Bästa låt:
Rulers, ruling all things

Antiphon (2013), 6
Klart och fint sound. Några eggande grooves och beats finns i denna fagert symfoniska rock. En del toner och klanger påminner en del om The Alan Parsons Projekt. Musiken är välgjord, men ändå vill det sig inte riktigt. Den måste slå an också. Den nya sångaren Eric Pulido har i och för sig en fin och klar stämma, men sången ter sig för ofta som en klagosång. Vemodet blir ledsamt att lyssna på i längden. Vid två tillfällen i albumet uppnås ypperliga nivåer, som skvallrar vad Midlake egentligen är kapabla till. Det ena sker ca 40 sekunder in i Aurora gone. Det andra 2.40 i Corruption. 

​Bästa låt:
Corruption