Joni Mitchell
|
Joni Mitchell (Song from a Seagull) (1968), 6
Denna sjön-sjungande mezzosopran hade redan skrivit musik för andra men nu skulle det bli ett eget debutalbum. Märkligt vore väl annars med tanke på resurserna. Det är ett stilla album. Man hör inte så mycket mer än hennes tjusiga men ändå dynamiska röst och så hennes knäpp på gitarren. Hela skivan andas ett tillbakadraget, sparsmakat, sökande anslag. Många ganska vemodiga folktoner blir det. Det är fint förstås, och måste ha varit en debut som väckt en del uppmärksamhet. Ändå hittar jag inget här som sticker ut så där särskilt. Man hör mer potential än förverkligande, utom i avslutande Cactus tree. Bästa låt: Cactus tree Clouds (1969), 6 Mitchell följer upp debuten med en än mer avskalad skiva. Hon har ett speciellt sätt att bygga upp melodierna, och det gäller förstås även hennes sätt att sjunga dem. Det är vackert. Och vemodigt. Himlen har fler mörka än vita moln. Ett problem är skivans homogenitet. Jag drabbas lite av en romantisk överdos och det känns som att det är samma slags arpeggion som plinkas om och om igen. När Mithcell sjunger a capella i The fiddle and the drum längtar jag ändå tillbaks till plinket för här blev det extra dystert. Albumet hade mått bra av fler Chelsea morning. Bästa låt: That song about the midway Ladies of the Canyon (1970), 7
Inledande Morning Morgantown slår an en angenäm ton för en stund framöver. Det ska visa sig bli snyggt överlag. Förvisso ska inga hissnande nivåer upplevas, men ej heller några kanjoner. Det är vilsamt att lägga örat på Mitchells melodier och ljusa sång. Ofta är det mest bara en gitarr eller ett piano som ackompanjerar, men jämfört med tidigare används en bredare uppsättning instrument - cello, sax, flöjt, klarinett, percussion - och det är välbehövligt. Det finns några mellan- eller upptempolåtar och dessa fogar sig väl in i helheten. Conversation och Big Yellow Taxi är pigga bitar att se fram emot. Bästa låt: Morning Morgantown Blue (1971), 8
Mitchell imponerar med sin ljusa röst. Det är samtidigt både bräckligt och träffsäkert, både följsamt och distinkt. Rösten och ett antal snyggt tajmade pianoackord sträcker musiken en god bit ovanför myspys-stadiet. Ett och annat schyst ackord på den akustiska gitarren, liksom appalachisk dulcimer, hörs därtill. Vi får följa tio gedigna nummer av hög kvalitet, inklusive några som nära nog når förbi skyarna. Finast blir det i den nästan vaggvisevemodiga biten Little green. Melodierna engagerar och det finns en lagom variation i tempo och harmoni. Sådana och andra element har inneburit att Blue kommit att bli en standardreferens i singer-songwriter genren. Bästa låt: Little green For the Roses (1972), 5
Mitchell kompar på med invanda ackordmönster till sina verser. Det stampas och trampas på ett och samma beprövade framgångsrecept. Jag finner det hela något enformigt. Let the wind carry me har en del intressanta gitarrackord och oväntade finesser. You turn me on I’m a radio har ett poppigare uttryck, halvt på träff, halvt på miss, kant in. Hursom, den piggar upp stämningen och det behövs. Sedan kommer en ballad, Blonde in the bleachers, och man tror att allt ska bli som vanligt igen, men efter en stund hörs faktiskt både trummor och percussion. Och samtidigt uppenbaras vad som mestadels saknas. Bästa låt: Let the wind carry me Court and Spark (1974), 8
Rösten sitter som den ska och inget annat är att vänta. När det gäller Joni Mitchell måste även melodierna och arrangemangen var tillräckligt intressanta och varierande. Om inte så blir lyssnandet förr eller senare både enahanda och enerverande. Hur fungerar den delen här? Jo, riktigt bra, faktiskt. De böljande melodierna pryds med instrumentala arrangemang av typsnitt country, blues och jazz och dessa ackompanjerar smidigt sången. Till repertoarens höjdpunkter hör Help me, som är en riktigt mysig 70-talsmellantempoballad, nästan helt uppbyggd av blåa, sökande major 7-ackord, och en pianoballad i form av Down to you, som har ett påhittigt orkestralt mittparti. Bästa låt: Help me The Hissing of Summer Lawns (1975), 7
Mitchells rör sig mer mot jazzrocken och med mer benägenhet till experiment, parallella rytmer och en del annat som skaver. Det inleds fint med In France they kiss on main street. Känslan försvinner abrupt med följande The jungle line: Mitchells hittills bökigaste låt. Den ter sig malplacerad och bara konstig, ett misslyckat mångkulturellt försök. Skönsången och fin harmoni återkommer direkt igen med Edith and the kingpin. Den har några snygga svajande toner på något som för örat är svårt att identifiera. Sång? Elgitarr? Keyboard? Såg? Efter den pärlan fortsätter musiken subtilt och dämpat med en del lurigheter inflikat mellan verserna. Bästa låt: Edith and the kingpin Hejira (1976), 4
Inledande Coyotte är ytterst behaglig, en perfekt sökande Joni Mitchell-låt. Förhoppningar tänds att det här ska bli albumet då Mitchell verkligen blommar ut. Men nej. Besvikelsen tilltar successivt. Somliga låtar inkluderar en del snygga verser, skönt knorr och stämningar på bas. Men arrangemangen känns ofta bara slöa och fantasilösa. Irritation uppstår av den metalliska klangen som man inte känner igen sedan tidigare. Gitarrkompet är så gott som meningslöst. Song for Sharon har i grunden en skön struktur, men borde varit hälften så lång. Vers på vers mals det på medan mest ingenting händer. Mitchell skriver helt enkelt för många verser. Bästa låt: Coyotte |