Thurston Moore
|
Psychic Hearts (1995), 5
Moore debuterar som soloartist med sina skitiga, krängande gitarrer. Något saknas, typ resten av Sonic Youth, för även om mönstren känns igen saknar musiken viss fyllighet och sofistikation. Så befogat är att ställa några frågor kring behovet av en soloplatta. Visst finns bra saker: Ono soul med underfundig melodi och Female cop där ett softare uttryck prövas fast med kaxigt avslut. Sist placeras bortåt tjugo minuter långa Elegy for all the dead rock stars. Den behöver tre och en halv minut bara för att avhandla det inledande riffet. Och så håller den på: onödigt mycket tjat på samma slags mantran. Bästa låt: Female cop Trees Outside the Academy (2007), 7
Thurston Moore låter sina egensinniga ackord ljuda i ett soloalbum utanför sammanhanget med Sonic Youth. Uttrycket känns igen, men är mer akustiskt och intimt. Ett trevligt inslag är violinen, spelad av Samara Lubelski, som fogas snyggt till Moores sound och arrangemang. Moore är en mästare på plötsliga kontraster mellan varma och mer lurigt farliga harmonier. Elegantast blir detta i det långa gitarrintrot till Honest James, men överallt hör vi spännande skiftningar. Här och där förekommer några mer aggressiva larmande partier, vilket skapar variation, men för mig hade det varit fullgott om Moore mer konsistent fokuserat på den mer innerliga sidan. Bästa låt: Honest James Demolished Thoughts (2011), 9
Med Beck som producent skapar Moore ett akustiskt, jordnära och mycket vackert album. Med percussion, harpa och violin är vi långt bort från Sonic Youth. Men ändå inte. Vi känner igen de repetitiva mönstren och stackaton som skapar en smått hypnotisk känsla. Direkt med inledande och utsökta Benediction omfamnas vi i en varm kram och albumet radar sedan alla sensibla låtar på varandra och allt går i ungefär samma lunktakt. Moore sjunger nära, nästan viskande och med värme. Med stråkstackatot i Orchard street hissas man till himmelen för att strax därefter ömt sänkas ned igen till den rika myllans rotsystem. Bästa låt: Benediction The Best Day (2014), 8
Albumet har få likheter med den fagra föregångaren, men är lika konsistent och komplett. Känslan infinner sig att Moore bara behöver ta fram gitarren, sätta igång med ett enkelt riff och komp och sedan bara mala på i ett monotont mantra för att det ska bli lysande. Det är ju ungefär det han gör inledningsvis. De tre första låtarna är en stackatoorgie. Oerhört stämningsfullt. Särskilt Forevermore har en enastående direkthet. Moore visar briljans även när det gäller hur ackordharmonin ska subtilt skifta. Om än inte på samma höga nivå fortsätter albumet på ett stringent vis, med snygga övergångar mellan numren. Bästa låt: Forevermore Rock N Roll Consciousness (2017), 7
Moore använder hela sin repertoar av smatter och harmonier. Det funkar. Han kan sitt hantverk. Första låten heter Exalted. Det är en spännande titel på låt, särskilt som den långsamt bygger upp en skön stämning på det där typiska Moore-sättet. Man väntar på det där utbrottet och halvförvrängda tonerna. Efter ungefär sex minuter tycks förberedelserna klara och det är bara att släppa loss lavan. Men det är som att eruptionen ändå inte riktigt sker. Istället börjar Moore sjunga och det sker efter bortemot 8 minuter. Och så vevas det på några minuter till. Resten av skivan håller på ungefär sådär. Bästa låt: Turn on |