Morrissey

Viva Hate (1988), 7
Likheten med The Smiths är påfallande. Eller luras man av Morrisseys förföriska röst? Lite av Smiths udd saknas. Musiken är seg och snäll. Men inte dum. Flera bitar är riktigt behagliga, exempelvis Everyday is like Sunday (Nej, alla dagar är inte som en söndag, men Viva Hate passar bra att lyssna på en söndag). Suedehead har ett sugande driv och angenäm popkänsla. Avslutningen är fantastiskt fin med först stillsamma Dial a cliche och sedan lika stillsamma och ännu smäckrare Margaret on the Guillotine. Trots en del riktigt fina toner går det inte att komma förbi avsaknaden av The Smiths snärtighet.

Bästa låt:
Margaret on the Guillotine

Kill Uncle (1991), 3
Karln har haft tre år på sig att åstadkomma något. Vad blev det? Bottennapp. Smiths-stjärnan tycks ha tappat kompassen. Här framträder på alla sätt en tunnare och glättigare version av artisten. Sjunga kan han och han sjunger säkert om viktiga saker i sina texter men jag hör bara pop-smet utan djup och finess. När någon emellanåt hörs spela gitarr framstår avsaknaden av Johnny Marr som kännbar för att uttrycka det milt. Okej, det går att hitta trevligheter: Några finurliga takter och hooks här och där, någon sentimental violin. Fast någon lockande formel som fungerar för helheten är omöjlig att finna.
 
Bästa låt:
Driving your girlfriend home

Your Arsenal (1992), 6
Morrissey laddar på med ett par testosteronstimma rocklåtar som start. Oproportionerligt arga gitarrer mot den smått ironiska sången hörs. Irrfärden från förra albumet tycks fortsätta, men tack och lov hittas något vackert genom tredje numret We’ll let you know. Därefter fortsätter färden i brokig och yvig stil. We hate it when our friends become succesful hade kunnat vara en riktigt fin Smiths-låt om det vore för lite coolare gitarrer. Nej, upplevelsen ligger inte i gitarren numera, fast i vissa detaljer – t.ex. inspelade bakgrundsröster, marscher och annat – och i stämningarna eller dramatiken som i fina I know it’s gonna happen someday.
 
Bästa låt:
We hate it when our friends become succesful

Click here to edit.

Vauxhall and I (1994), 7, 7
Now your heart is full är en mäktig start på ett album med mycket space. Albumet rymmer några av Morrisseys pärlor. Särskilt glänsande är en med en titel som ingen kan motstå: The more you ignore me the closer I get. Albumet känns lite tryggare än Your Arsenal på så vis att Morrissey kan förlita sig på sina melodier och stämningar utan ett extra lager riff och dist. Men jag kräks över Lifeguard sleeping, girl drowning där Morrissey blir sliskigt viskande och närgången. För denna artist förekommer en ständig risk för överlastade arrangemang, som med dundrande trummor i avslutande Speedway.
 
Bästa låt:
The more you ignore me the closer I get
​

Maladjusted (1997), 6
Morrissey står härvidlag för en rock som kan beskrivas som ren, rak, elegant och berättande. Hans rock känns rätt mainstream, anpassad arenorna, men det i sig måste inte vara fel. Jag störs inte. Formeln funkar hyfsat. En viss seghet uppstår efter ett tag, förvisso. Glänsa med sången kan Morrissey alltjämt. Alma matters är inte dum, trots sin präktighet. Jag gillar starten av Trouble loves me, som senare blir överdrivet pampig. Morrissey gör det han kan med stil och finess. Melodierna och sången är förförande. Likaså de svulstiga gitarrerna och stråkarna. Maladjusted är för övrigt en bra titel på ett album.
 
Bästa låt:
Alma matters