Muse
|
Showbiz (1999), 7
Showbiz inleds med ett böljande pianointro som strax paras med Matthew Bellamys frenetiska sång och lika hårt pumpande gitarriff. Muse har presenterat sig med sin tunga, pompösa och klassiskt skolade rock. Queen? Ja, men även Rush och då kanske mest deras perfektionism och tempo. Balladen Falling down är riktigt bra där Bellamy briljerar med sin falsett och sin på samma gång dämpade som intensiva sång. Musiken varierar i tempo och volym, med konstant nerv. Själva låten Showbiz är en fyrverkeripjäs och det exploderar på många andra ställen. Det händer att musiken svackar, men betraktat sammantaget är Showbiz ett imponerande debutalbum. Bästa låt: Falling down Origin of Symmetry (2001), 9 Muse kanske vill att man ska känna sig som nyfödd när de rivstartar igång Origin of Symmetry med låten New born. Och de lyckas! Musiken är genomgående het, skoningslöst kompromisslös, och nästan brinner i sin intensitet. Och på samma gång ytterst polerad och behagligt dyster. En mer inlevelsefull sånginsats än Bellamys är svår att föreställa sig. Stundtals gränser det till opera. I vissa låtar såsom den härliga Citizen erased blandas frenesin med vackra, stilla och mjuka partier, ofta med snyggt klassiskt piano. En pärla är den galet sugande Feeling good, som är en cover och ursprungligen skriven för en musikal. Bästa låt: Feeling good Absolution (2003), 7 "This is the end of the world" ylar Bellamy från starten i inledande Apocalypse pleasemed sådan intensitet att man får nästan lov att tro honom. Absolution drivs fram av ytterst välpolerade, ömsom smått hysteriska, snabba och hårda låtar och ömsom betydligt stillsammare men egentligen lika intensiva ballader. Albumet innehåller skickligt arrangerade låtar med tjock synt, frenetisk sång, hypertunga gitarr-och basriff, och snygga pianosolon. Kontrasterna blir ibland för frapperande, emellertid. Ett antal osammanhängande hopp i tempo, stil och intensitet i och mellan låtarna medför att Muse inte riktigt lyckas bygga upp den stämning som fanns på Origin of Symmetry. Bästa låt: Hysteria Black Holes and Revelations (2006), 8 Igen blandas hård progressiv rock med tunga lager synt. Muse gör komplex och lidelsefull musik, men fel finns. Albumets första halva är lite för poppig och jag är inte helt överens med discoflirtarna. Vissa slingor på keyboarden ter sig något lättköpta. Mitt i kommer den vilsamma Soldier's poem som fungerar som lugnet före stormen och som en vattendelare i riktning mot skivans ösigare andra och klart bättre hälft. Nu inleds den kompromisslösa färden mot ett avslutande klimax i form av fantastiska Knights of Cydonia; "no one's gonna take me alive..." ylar Bellamy innan låten övergår till ett infernaliskt pumpande gitarrparti. Bästa låt: Knights of Cydonia The Resistance (2009), 8
The Resistance är en märklig skiva på så vis att den inleds med värsta discodunket och avslutas som en klassisk rocksymfoni. Rytmerna och harmonierna sitter inte perfekt inledningsvis, men det är samtidigt rätt svårt att inte ryckas med. Vi färdas genom Abba, Depeche Mode, Queen, U2, svulstig 80-talshårdrock typ Journey eller Def Leppard samt Chopin. På några ställen låter det till och med som Muse. Helt klart imponeras jag av hur musiken successivt transformeras så genomgripande från början till slut utan att det känns fragmenterat. Musiken är som vanligt pompös, pretentiös och teatralisk; mest inte på det där negativa viset. Bästa låt: Exogenesis: Symphony Part 3 The 2nd Law (2012), 3
Muse prövar igen alla sina beprövade kort, fast än mer uppumpat. Vad händer då? Bubblan spricker! Gruppen har alltid balanserat på gränsen till det uppblåsta och bombastiska men har alltid lyckats hålla sig på rätt sida tack vare skicklighet och finess. Tills nu. Förvisso hittas ett par smäckrare nummer en bit in i albumet. Jag tänker på Animals och Save me som har sensibla toner, klanger och intressant dold energi. Det som hörs här skulle kunna vara en väg framåt för framtida Muse, för mer av bombasm går inte, och irrvägarna in mot dupstep och electronica har inte gett något. Bästa låt: Animals Drones (2015), 3
Muse klamrar sig fast i sin syntetiska pompösa halvhårdrock. De är briljanta musiker och låtarna är komplexa. Men liksom föregående album passerar de gränsen för det bombastiskt överlastade med råge. Det blir hetsigt, svulstigt och mest tjatigt i mina öron. Det pumpas vilt utan effekt; det kommer inget som är uppfriskande. Förmodligen bidrar albumets krigstema till det överdrivet uppblåsta uttrycket. Tragiken i sitt genuina uttryck når dessvärre inte fram, just därför. Nej jag berörs inte av detta album, inte ens av den potentiellt smäckra The globalist därför att där blir det för mycket musikal. Muse har tappat kontakten med marken. Bästa låt: The globalist |