My Bloody Valentine

Isn’t Anything (1988), 7
Det tycks vara meningen att det ska låta skramligt, garage, lo-fi och allt vad det heter. Fast på ett indränkt, drömmande vis. Eller mardrömmande. I fler än en låt uppstår en introvert, insnärjd och avig obehagskänsla. Tonerna tänjs och förvrängs. Fast inte slumpvist utan systematiskt och konsekvent. Slirningarna, svärmningarna och oljuden är valtajmade och kommer på de rätta ställena. Formeln att kombinera hårt distade gitarrer, reverb och len shoegaze-sång skulle inte visa sig vara särskilt tidlös. När man väl hört formeln några gånger är det svårt att låta sig överraskas. Här fungerar den ganska bra och bidrar till innovativa arrangemang.

Bästa låt:
I can see it (but I can’t feel it)

Loveless (1991), 8
My Bloody Valentine tar med Loveless täten inom den beslöjande shoegaze-genren. Musiken är förvrängd, distad och utflippad på ett kreativt och snyggt sätt. Många vackra melodier och harmonier lagras på varandra. Det låter knäppt, men galenskapen tar inte vägen varsomhelst. Den indränkta, slippriga musiken centrifugerar kring en ganska fast ryggrad av gammal hederlig rock. Jämfört med Isn’t Anything är känslan inte lika mörk och klaustrofobisk. Ändå är jag inte lika övertygad som den samlade kritiken som inte har något annat än ros att skicka detta album. Soundet är aningen metalliskt och samma slags soppa och karuseller upprepas för varje låt.

Bästa låt:
Come in alone