The National
|
The National (2001), 6
Rock med ett dovt, underfundigt uttryck debuterar det här bandet med. Bandet har en sångare – Matt Berninger heter han – som inte sjunger ut. Lojt biter han av orden. Det är ganska egensinnigt. Musiken är lågmäld, men instoppat i låtarna finns också varierat slag av trevligheter, ett jazzigt piano i Bitters & Absolut, sköna och klara och bara väldigt lätt burriga gitarrer i Son. Det finns en behaglig återhållsamhet. Den eleganta musiken är förvisso inte så häpnadsväckande. Alla ljud är inte bekväma, som några enerverande ljud i Cold Girl Fever. I Watching you well fogas in en del lofi-känsla av Americana-snitt. Bästa låt: Bitters & Absolut Sad Songs for Dirty Lovers (2003), 7
Cardinal song innebär en mycket försynt och försiktig start på ett album. Ändå finns det något pampigt där, särskilt i det sista avslutande stråkpartiet. Tvåan är poppigare. Mot slutet av den kommer ett märkligt slags utbrott, ett fult sådant från den annars så minimalistiska sångaren. Trean har en stämningshöjande gnällig fiol. Så här växlas det. För det mesta uppstår rätt mysig stämning i albumet. Sedan vips inträffar en eskalation. Murder me Rachael innehåller en skön stegring. Efter den infinner sig en lugnare sak igen och det är en fin sådan: Thirsty. Partiet med ängsliga stråkar är vackert. Albumet ger mersmak. Bästa låt: Thirsty Alligator (2005), 8
Musiken känns avhuggen, nästan nonchalant. Men här finns en eftertänksam känslighet. Det krävs de rätta förutsättningarna för att kunna fånga denna känslighet, således minimalt med störande ljud eller aktiviteter i omgivningen. Det luftiga, transparenta och sofistikerade soundet, tillsammans med finesserna som puttrar en bit under den timida ytan, bjuder till att man spetsar öronen. Allt är snyggt, städat och intressant. Musiken ger blandade känslor av vemod och välbehag. Samt en känsla av orealiserad potential. Vid ett par tillfällen mot slutet hajar man till: barytonen Berninger plötsligt ryter ut orden. Finns det inget läge mellan hans lågmälda, sammanbitna sång och detta? Bästa låt: All the wine Boxer (2007), 8
Boxer är en fin skiva med angenäma stämningar, vackra harmonier och många detaljer som träffar rätt. De fantastiska rytmerna skapar skönt driv i musiken, trots dess många gånger lågmälda framtoning. Musiken rymmer spännande kontraster. Den har ett dramatiskt lugn, som då och då hotar med att rycka loss, utan att faktiskt göra det. Matt Berninger sjunger minimalistiskt, men med nerv och intensitet. The National slösar inte med en massa effekter. Det är lite lagom, lite sparsmakat, men hela tiden händelserikt. Lyssnandet blir aldrig tråkigt. Skivan håller rakt igenom hög kvalitet och tappar aldrig i nerv. Möjligen saknas det riktiga esset. Bästa låt: Slow show High Violet (2010), 8
High Violet mullrar igång med det monumentala vulkanutbrottet Terrible love. Det är en omtumlande start, med mycket djup och många bottnar. Albumet i övrigt är mestadels stillsamt och sökande, rent av inbundet. Mellan mer försjunkna partier placeras ytterligare två monster: Blodbuzz Ohio och England. Där slits tyglarna loss. Kroppen skälver. Musikens klara, djupa och sedimenterade sound är exceptionellt, och särskilt så rytmiken som har ett osannolikt skönt driv. Drivet finns där även de stunder där musiken är lågmäld och tillbakadragen. Albumet har en viss ojämnhet, men gruppens speciella kompott av stilfullhet, lågmäldhet, harmoni och tyngd är inget annat än klockrent. Bästa låt: Terrible love Trouble Will Find Me (2013), 7
Albumet saknar ett Terrible love eller Blodbuzz Ohio. Allt är dämpat och återhållsamt. Först med låt nummer fem hörs något som är något mer mullrande. Det klara soundet, finkänsligheten och den effektiva och ibland märkliga rytmiken känns emellertid igen. Musiken har också ett långt bäst-före-datum, den växer för varje lyssning. Musiken växer också mot slutet av albumet. Och även om albumet inte har ovan nämnda kometer har det This is the last time, I need my girl och Humiliation – samtliga med en sådan där typisk National-nerv. Allt är mycket stilfullt och stilrent. Felet är att det blir så i överkant. Bästa låt: Humiliation Sleep Well Beast (2017), 7
The National håller stilen. Alltid elegant, klangfullt, noggrant. Kanske inte alltid hänförande. Kanske måste inte alla toner vara det? Inte desto mindre saknas ett par monsterlåtar som i ett par av deras tidigare album. Det distinkta och intensiva trummandet är en viktig komponent i The National fylliga sound. Day I die är ett bra nummer för att bara engageras med i slagverket. En trevlig vara är de diverse instoppade elektroniska ljud i bandets soundscape. Det gäller också den dubstep som hörs här och där. Avslutande titellåt är ett intressant nummer med ett myller av lustiga ljud. Som en rik blomsteräng. Bästa låt: The system only dreams in total darkness |
