Neil Young
|
Neil Young (1969), 7
Här debuterar en ung man som lirar gemytlig, countrypräglad rock, som om det vore det enda han gjort i några decennier. Visst, det blir lite upp och ner mellan varven, men det är hur som helst en imponerande stå-med-bägge-fötterna-på-jorden-robusthet som uttrycks i den unge mannens musik. Det är alltså inte hela tiden hans potential och fingertoppkänsla kommer till uttryck, men det är tillräckligt att lyssna på The old laughing lady för att bli frälst. Det finns en på samma gång känslighet, dynamik och kreativitet i låten, innefattande tempoväxling, körer och annat, som inte bara gränsar till perfektion utan är det. Bästa låt: The old laughing lady Everybody Knows This Is Nowhere (1969), 8
Neil Young har många strängar på sin lyra. Inledande Cinnamon representerar kategorin ruffiga gitarrlåtar. Smäcker countryballad hör vi i form av Round and round med bakgrundsstämmor som låter som Young själv. Vi finner en jammande långtradare i mossiga men ursköna Down by the river. Den sträcker sig över nio minuter men är inte albumets längsta låt för det är Cowgirl in the sand. I båda dessa briljerar Young genom att inte briljera utan genom att bara harva på planlöst. Finns det någon vemodig folkvisa också? Ja, det gör det. Exemplet är Running dry: en ljuv ballad med ljuvligt pipande violin. Bästa låt: Cowgirl in the sand After the Goldrush (1970), 8
Young är en stor, robust man som kan konsten att låta mjuk och sårbar. Det är en man som vet att det vackra ligger både i och mellan tonerna. After the Goldrush är en finstämd skiva. Här finns smakfulla lågtempopärlor, såsom titellåten, Oh lonesome me och Birds. Det briljeras i de enskilda lunktakterna, ackordbytena och dröjande refrängerna. Samtidigt får denna del av Young framträda en eller två gånger för mycket. Jag saknar hans skönt burriga rock. I A-sidan hittar vi snygga Southern man och i mitten av b-sidan hettar det till försiktigt i When you dance, I can really love. Bästa låt: Birds
Harvest (1972), 8
Här liras gemytlig taktfast folk- och countryrock. Skivan är dämpad, med mycket känsla i såväl rytm som piano-, gitarr- och munspel. Det förekommer grus i maskineriet. Are you ready for the country? är medioker och brytningarna mellan folk, country och rock träffar inte rätt alla gånger. Skivan har en fantastisk ballad: Old man. Den inleds med känslig banjo och drivs fram stillsamt med oerhört soft rytm. Det finns inte mycket övrigt att önska där, förutom att man var ensam ute i prärien någonstans. En pärla är också avslutande gitarrockballaden Words. Och förstås klassikern Heart of gold med dess förföriska rytm. Bästa låt: Old man On the Beach (1974), 8
Young har förmågan att göra mycket av lite. Det kan räcka med en glidning på elgitarrsträngarna för att skapa den där skälvande stämningen. På akustiska gitarren är det snarare hans snärtiga anslag som drabbar en. Albumet präglas sålunda av en mjuk ruffighet. Revolution blues är en skön bit i det avseendet, som väcker en till liv efter en något trevande början på albumet. Allra bäst, ja lysande, blir det i de lite mer stilla, utdragna numren, de som är placerade mot slutet. Under Motion pictures (for Carrie) ser jag framför mig Young sittande på fjäderlätta moln med munspel och gitarr. Bästa låt: On the beach Tonight’s the Night (1975), 6
Hyfsat trivsam, smått vemodig, Neil Young-rock. De flesta låtar går i lunktakt, med hyfsat mycket inslag av country och honkytonk. Young träffar inte rätt i alla toner. Han låter ibland som en bräkande get, men kanske är det med vilja. Albumet har lyfts upp en del av förståsigpåare, men i min smak är det för segt. Här finns heller inget ess. Den återhållsamt dämpade känslan är förvisso inte dum. Speakin out och Albuquerque är fina exempel. Likaså Borrowed tune med bara Youngs stämma, piano och munspel. Lite märkligt att albumet rymmer en livelåt från en konsert fem år före utgivningen. Bästa låt: Speakin’ out Zuma (1975), 7
Young med bandet Crazy Horse lirar några fina och bitvis ruffiga bitar. Det här är en konstellation som har sitt eget rocksound, och rikligt med vassa och vevande gitarrer. Pendlas gör det mellan countryrock och lite fränare jamrock. Och så har vi den vackert utdragna lunkrocken i Danger bird och utsökta Cortez the killer. Det är bara Young som kan skapa sådana sega lufsnummer som man önskar skulle vara till och med dubbelt så långa. Young kan glänsa med rösten, men låter å andra sidan rätt kraxig i vissa lägen. Hela Zuma har kvaliteteter men hedersstunden är albumets sista kvart. Bästa låt: Cortez the killer American Stars N’ Bars (1977), 7
Musiken lufsar på i a-sidan med hyfsat gemytlig countryrock. Hey babe sjunger Neil Young, ”can I count on you”, och visst kan han det. Det är förvisso inga jordbävningar som radas upp. Musiken växer mot slutet. Will to love spelas och den fungerar exemplariskt, lite som lugnet före stormen, och stormen är Like a hurricane. Den senare är ingen dålig hit. Jag är inte helimponerad av dess refräng egentligen, och inte heller av synten, men desto mer av gitarrerna och ett snudd på episkt gitarrsolo. När gitarrerna klingar bort kunde albumet ha slutat men ytterligare en dänga ska plöjas igenom. Bästa låt: Like a hurricane Comes A Time (1978), 6
Under hetaste punkvågen släpper Young sin mest utpräglade countryskiva hittills. Bara det är hedervärt. Om det är någon som ska göra den här sortens musik så är det väl Young. Skönt markerat gitarranslag, mysig rytmik, feelgood-arrangemang med stråkar och annat i kulisserna. Det finns flera njutfulla alster såsom titellåten, Lotta love och Already one. Allt övrigt håller stabil nivå. Det sjungs duett med Nicolette Larson i flera nummer. Det är fint, men bitvis för gulligt. Vad som kanske saknas är ett större nummer. Young har skämt bort med sådant tidigare. Viss svårighet uppstår att upprätthålla intresset hela vägen mot skivslut. Bästa låt: Lotta love Rust Never Sleeps (1979), 7
Nytt material, inspelat live, med Crazy Horse är vad som spelas här. Det börjar med My My, hey hey (Out of the blue) och avslutas med Hey hey, my my (Into the black). Rörelsen mellan denna snygga inramning är inte heller dum: en rörelse från akustiskt till elektriskt. Efter en lugn finstämd inledning växlas volymen och musiken blir så småningom röjig och skramlig. Det är en spännande resa mot klippigare trakter. I övergången, mitt i, hittas Sail away och Powderfinger, båda angenäma. Men allt handlar egentligen om att vänta och längta fram till de skärande riffen i albumets avslutande nummer. Bästa låt: Hey hey, my my (Into the black) Harvest Moon (1992), 6
Här kommer Young med en rätt lågmäld countryrockskiva med mycket promenadtakt. Soundet är akustiskt och det finns en skön närhet och direkthet i detta. Unplugged var populärt den här tiden och det är så det låter. Young kör sitt bekanta sätt att knäppa på gitarren och i det ligger det mycket känsla. Titellåten är snudd på briljant. Efter detta tjusiga nummer framträder ett segare parti när det hela känns stumt, med antiklimax i Such a woman. Men det tar sig igen mot slutet. Dreamin’ man sätter våglängderna på rätt frekvens och sedan kommer avslutande tiominutersnumret och naturliga skönheten Natural beauty Bästa låt: Harvest moon Peace Trail (2016), 5
Gubben kan alltjämt skapa musik med både känslig sång och ruffig rock. Det börjar rätt snyggt med titellåten och sedan Can’t stop workin’ – här har vi exempel på Youngs typiska känsla för enkel rytm mot skränig gitarr. Så skapas bägge fötterna på jorden-mentalitet. Sedan blir det segare. Young kör en serie halvdana nummer med rätt mycket rytmikploj. Inget av detta går hem riktigt. Det blir för banalt. Det gäller särskilt Texas rangers, en konstig lofi-sak som inte borde publicerats. Tyvärr har också Young, uppenbarligen, imponerats av möjligheten till datorförvrängd röst. Denna hade istället kunnat spricka på ett mer naturligt sätt. Bästa låt: Can’t stop workin’ |