New Order
|
Movement (1981), 7
Efter Ian Curtis självmord och Joy Divisions upphörande ska en ny era startas. En ny ordning. Det blir lite mer av melodi och sprakande gitarr, lite mer skimmer som tränger genom skuggorna, men mycket känns igen. Kanske de inte lyckas frigöra sig från Curtis vålnad helt. Sumner och Hook försöker famlande sjunga som om de vore Curtis, lika falskt och ödesmättat, men det blir inte lika eländigt pastoralt. Nåväl, Movement är en ganska eggande New Wave som tål många jämförelser. Några av de elektroniska ljuden känns primitiva. Det är tur att de alltjämt håller sig med rätt mycket monotona slammergitarrer. Bästa låt: The Him Power, Corruption & Lies (1983), 7
Syntdiscopostpunkrock. Också kallad New Wave. Lyssnaren dränks av de tunga syntar som lägger sig som en blöt filt över musiken. I tjusiga Your silent face blir man helt impregnerad av en syntetisk massa. För det mesta är albumet dansant och groovigt. Redan inledande Age of consent får upp en på golvet. Syntarna hotar ständigt att ta över allt, men det finns en bra buffert av riktiga instrument. Ibland tror man sig höra The Edge gitarrer där i bakgrunden, men det är det ju inte. Albumet landar på en högplatå trots att inte ens hitten Blue monday erbjöds plats i originaltappningen. Bästa låt: Age of consent Low-life (1985), 7
Många var det som tyckte det var lockande med synten under rådande tidsperiod, och med nämnda instrument överkonsumeras det gärna. New Order balanserar skickligt, emellertid, mellan det organiska och syntetiska. Det visas i låtar som The Perfect kiss och Sunrise där rockdrivet stadigt bevaras. Jag gillar de smattrande och skärande gitarrerna mot den blöta synten och eggande basgångarna. Somliga nummer känns mer inböjda. Trummaskinen irriterar en del, men det är inte helt lätt att veta tvärsäkert när det är maskinen och när det är Stephen Morris som trummar. Att Bernard Sumner sjunger rätt illa gör inget för rösten passar ljudlandskapet. Bästa låt: The perfect kiss Brotherhood (1986), 7
Albumet är en illustration av New Orders två sidor, ett New Order i brytpunkten. Den mellan rock och synt, yin och yang, kropp och själ. Nu har i och för sig den brytpunkten hela tiden funnits i New Order. Skillnaden här är att A-sidan domineras av de smattrande gitarrerna och B-sidan av den våta synten. Jag brukar gilla deras sätt att blanda gitarr och synt invävt i låtarna, som en inkokt gryta, så synd att delarna hålls isär. Bortsett från den detaljen ska det inte klagas för mycket för kontrasten är kul och båda sidor har högt driv och klass. Bästa låt: All day long Technique (1989), 7
Technique är en munter skiva skapad för dansgolvet. Gitarrerna märks det inte mycket av. Så här många år senare måste väl den detaljen ses som ett dumt misslyckande även av de själva? Det finns ju knappt någon grupp som så elegant lyckats integrera gitarr och synt. Hur den än är med detta trivs jag ändå med skivan. Technique är något att sätta på när man behöver rycka upp sig lite från den gråa vemodiga sinnesstämningen. Samtliga alster är goda. Mitt i finns Guilty partner och den bryter av på ett bra och efterlängtat sätt med lite mer sorgset drömmande harmonier. Bästa låt: Guilty partner Republic (1993), 4
New Order hänger inte med i tiden riktigt. Om det nu är synt som gäller så kan man ju ändå förvänta sig detta på en lite mer kultiverad nivå. Men synten i alster som World och Times change är märkbart tanig. Trummandet låter mest som trummaskiner och de är ofta rätt irriterande. Bland de roliga numren finns inledande Regret. I Everyone everywhere hörs faktiskt lite gitarrer och genast blir det snäppet bättre. En annan bit som sticker ut en smula är Chemical med en del luriga grooves. Överlag är det en blek insats, trots fyra år att kunna ladda batterierna. Bästa låt: Everyone everywhere |