Nick Cave & The Bad Seeds
|
Murder Ballads (1996), 5
Svart dramaturgi skulle kunna passa för denne musiker. Intentionen med albumet är god, inlevelsen emellanåt likaså, men Cave når inte ändå fram med sina skillingtryck. PJ Harvey gästsjunger i en låt, vilket skulle kunnat vara fantastiskt, men låten känns bara matt. Bra mycket bättre blir det där Kylie Minogue gästsjunger i balladen Where the wild roses grow. Visst finns en del tryck, exempelvis i en låt som Stagger lee. Men inget här vill riktigt lossna. Ett bra exempel på det är den fjorton minuter långa och krampaktigt sega O’Malleys bar. Man blir nästan illamående av Nicks druckna och väsande sång. Bästa låt: Where the wild roses grow No More Shall We Part (2001), 8
Det är en dämpad Cave som hörs i plattan. Med drabbad röst sjunger han till idel tjusiga, långsamma och vemodiga melodier och många väl tajmade pianoplink och stråkpålägg. Särskilt vid tredje låten uppnås djupet. Det är ännu en låt med titeln Hallelujah som träffar rätt. Den följs av en annan vacker låt: Love letter. Vid något enstaka tillfälle hotar stormen att drabba loss. Fel hade det inte varit med några fler stormvarningar. Det blir sina stunder långsamt: God is in the house hade jag klarat mig utan. Förlåtet är det för albumet är fullproppat av känsla, saknad, nerv och dramatik. Bästa låt: Love letter Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus (2004), 8
Det är en Cave i högvarv. Delvis spelas gospelinspirerad rock and blues, och det lyckas han fint med. Delvis spelas andra varierade tongångar, och även det lyckas han fint med. Föreliggande ordentligt långa album är således ett solitt, färgstarkt, dynamiskt och bitvis explosivt sådant, på sina håll mycket rakare än vad man skulle kunna förvänta sig. Visst finns den beskärda delen av råa, okuvade, aviga och klagande Cave, men det är mer av varan fagra melodier. Gospelkörerna är riktigt tjusiga. Några låtar är synnerligen stämningshöjande: Messiah War, There she goes, my beautiful world, Easy money och särskilt avslutande O children. Bästa låt: O children Dig, Lazarus, Dig!!! (2008), 7
Det är den mer orakade och ruffiga Nick som sätter igång albumet med titellåten och på så vis fortsätter det. Cave visar att han göra rock. Skivan har glöd och temperament. Men jag saknar de där lite lugnare men samtidigt intensiva och stämningsfyllda bitarna. Detta inser man när man hör Hold on to yourself som dyker upp andra halvan nånstans. Låten som kommer efter, Lie down here (& be my girl), tillhör de bättre exemplen när Cave rockar till det, men jag gillar inte kören här. Det fortsätter mot slutet med god intensitet och kvalitet. Avslutningen är bättre än starten. Bästa låt: Hold on to yourself Push the Sky Away (2013), 8
Cave landar rätt i ton, lunk och stämning denna skiva. Det startar trevande, med dämpat tempo och försynt uttryck under några låtar. Långsamt, försiktigt, stegrar intensiteten. En långsamt eskalerande indignation med skönt ilande stråke hörs där bakom i Jubilee street. Den drabbande stämningen fortsätter med en vacker dyster ballad: Mermaids. Fortsätter sedan gör den lågmälda dramatiken med ett par lurigt försiktiga låtar. Mot slutet drabbas en av den perfekt suganda långsamma grooven i Higgs boson blues. Det är något av en minimalistisk formel Nick Cave skapat i detta album, och det lyckas han och hans band mer än väl med. Bästa låt: Higgs boson blues Skeleton Tree (2016), 7
Albumet handlar om förlust och sorg. Nick hade förlorat sin son. Jag har själv förlorat en son. Detta påverkar vad jag hör. Den dämpade helhetsatmosfären och alla knappt hörbara ljud är vackra. Det här är en skiva med försiktiga men mångfasetterade ljud, upprivna men ändå stabila känslor; och total avsaknad av kitsch och glättiga melodier. Även om musiken mestadels var gjord innan tragedin har eventuell uppspelthet skalats bort. Jag förstår kanske inte alla ord eller toner. Men det är mycket man inte förstår när ett barn dör, när ens barn dör. Lönlöst att försöka. Albumet landar rätt med sin svärta. Bästa låt: Distant sky Ghosteen (2019), 7
Atmosfär och kontemplation siktar musiken på, med låtar som minner om förlust och sorg. Långsamma, smäckra och vackra låtar. Skivan har stark enhetlighet. Det är få toner och rytmer som ljuder samtidigt, ofta bara viskar Cave eller reciterar sina ord. Bakom honom köras det med ordlös sång. Ståtligt blir det. Musiken sträcker ut sig en bit över timmen med två långkörare placerade mot slutet: Ghosteen och Hollywood. Det är med dem musiken lyfter och blir storslagen. Vad som fordras för meningsfullt lyssnande är att kropp och själ klarar av att lämna samtidens hets och stress. Det är inte alltid lätt. Bästa låt: Ghosteen |