Nico
​

Chelsea Girl (1967), 9
Nico äger 60-talets djupaste röst. En kolsvartvarm röst som präglar allt annat som hörs här. Till hennes hjälp kommer dels besättning från Velvet Underground; dels en Jackson Brown ännu okänd för den större publiken. Båda enheter bistår med spännande material och snyggt dämpat ackompanjemang. Vad som skapas är djup och urfolklig stämning, fantastiska melodier, utsökt barockpop och en triumf för minimalismen. Förutom Nicos tjusiga röst, med hennes passande tyska brytning, är de sensibla gitarrerna och de trolska stråkarna något att uppskatta lite extra. Hela albumet är vackert lågmält. Att experimentlustan tar överhanden vid något tillfälle ter sig lätt att acceptera.
 
Bästa låt:
Little sister

The Marble Index (1968), 3
Inte mycket är sig likt från föregående album. Denna är en märklig, mörk, avantgardisk och gastkramande historia. Låtarna är Nicos egna och arrangemangen står John Cale för. Musiken är skral och skriande naken. Den är inte lätt att ta till sig, minst sagt, med inget mer än Nicos dramatiska röst och Cales enerverande stråkar. Inget tillåts låta vackert. Man får en känsla att man befinner sig i ett kloster, med dess skrämmande dysterhet. Eller snarare i någon medeltida fängelsehåla. Nej, det är svårt att förstå vad musiken ska vara bra för, vid vilka tillfällen musiken skulle kunna tänkas matcha sinnesstämningen.
 
Bästa låt:  
Frozen warnings